STÖD PROJEKT I IRAK OCH AFGHANISTAN!

I sommar är det faktiskt 50 år sedan jag tillbringade en månad i fängelse, dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. Hade som värnpliktig sergeant och elitsoldat vägrat en repmånad. Det har jag aldrig ångrat. På den tiden hade stora delar av det svenska etablissemanget framskridna planer på att skaffa blågula förintelsevapen, alltså atomvapen.

En av de dåtida parollerna var ”Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon”. Ironiskt nog har jag de senaste 24 åren varit just ”radioaktiv” men tack och lov i en helt annan betydelse. Att vara aktiv är viktigt, för passivitet har ingenting med pacifism att göra. Alltså har jag försökt aktivera mig så gott jag kunnat. Då, för ett halvsekel sedan, var jag aktiv i Kampanjen mot Atomvapen, som faktiskt bidrog till att stoppa planerna på svenska domedagsvapen. Sedan jobbade jag i Fredsföreningen Kosmos inne i Stockholm. Och i Svenska Freds var jag i flera år vice ordförande för att 1977-79 vara dess ordförande. Det var på den tiden ett helt oavlönat hedersuppdrag, liksom det var att under tretton år i fredstidningen Pax skriva ett hundratal krönikor, av vilka många sedan publicerats i ett par av mina böcker.

I 42 år har jag ägnat en stor del av min fritid åt Tyresö Ulands- och FredsFörening, som har den tuffa förkortningen TUFF. Det har varit oerhört givande, därför att TUFF har inte bara varit nej-sägare till militärt massdödande utan positivt bidragit till massor av utmärkta projekt för de ”fattigaste av de fattiga”. Med hjälp av gandhianska partners i Indien har många miljoner kronor från TUFF förvandlats till ett dussintal skolor, många elevhem, skollaboratorier, skolbibliotek, skolmatsalar, sanitetsanläggningar, hundratals brunnar, massor av små dammar, ja till och med bidragit till en medicinfabrik med det betecknande namnet Locost.

I indiska Dharampurs tidigare så gudsförgätna byar har inte bara barnen nu fått skolor utan där har också 90 000 mangoträd planterats. Målet i år är att nå upp till 100 000 träd. Till detta bidrar TUFFs mangogram, den perfekta presenten, som allt flera kloka och solidariska människor använder. 2008 inbringade det 17 000 kr och redan i år har över 11 000 kr betalats för mangogram som finns i tre varianter:

1. ”För att gratulera....”
2. ”I stället för blommor”
3. ”Till minne av ....”

Under 1990-talet finansierade TUFF elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn i Indien varje år. De undervisades i ca 50 stora skoltält och var barn till lågavlönade, säsongarbetande sockerrörshuggare, som bodde i eländiga läger. Under det decenniet skickade vi årligen ca 1½ miljon kronor till våra indiska partners. Men då orkade vi ännu skriva ansökningar och rapporter till Sida, så projektbidrag från Sida stod för 80 procent.

De senaste åren har vi varje år utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr till de indiska projekten. Pengarna har främst kommit från skolor, som tack vare TUFFs intensiva informationsverksamhet gör dagsverken eller solidaritetsaftnar för fattiga jämnåriga. I år har Tyresö skola, Kumla skola (Tyresö), Alléskolan i Floda och Bergtorpsskolan i Täby jobbat in 193 000 kr till Indien. Och Strandskolan i Tyresö planerar att i oktober arrangera en ny solidaritetsafton.

Till skillnad från stora biståndsorganisationer har TUFF ingen avlönad, så att varenda krona oavkortat kan skickas till ändamålet. Projekten är begränsade och konkreta och därför kan bidragsgivare få veta vad deras insatser har resulterat i. De indiska projekten besöks regelbundet av lärare och andra, som kan kolla upp projekten och bo i Tuff Friendship House. Om ett halvår åker till exempel tre lärare från Kumla skola (Tyresö) till Indien.

TUFF har också genom åren med pengar stött projekt i Bolivia, Guatemala, Kroatien, Belgrad, Eritrea, Kenya, Mauritius, Irak och Afghanistan.

I sommar försöker vi nu med Tyresöradions hjälp göra ett experiment genom att vädja till lyssnare om bidrag. I ena fallet gäller det fattiga och krigsdrabbade afghaner och det skildras i sommar på Tyresöradion av Nasira Omidy och Ulla Carina Sellergren om drygt tre timmar. Det andra projektet handlar om de två bibliotek i Bagdad, vilka blivit en oas för barn av olika etniciteter i denna oroliga stad. Det skildras på radion av tre aktiva i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén om en liten stund.

I båda fallen går inte bara varje krona oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen utan TUFF har förbundit sig att satsa lika mycket som lyssnarna/läsarna. Det finns så många schyssta människor att jag har gott hopp om ett bra resultat. Gör alltså så här: Använd Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk inbetalningen med ”Irak” och/eller med ”Afghanistan”.

Ge fred och internationell solidaritet en chans!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009

Monica Schelin: DU BEHÖVS I TUFF!

(Monica Schelin har länge varit en av TUFFs frivilliga aktivister. Under många år var hon föreningens ordförande, i dag vice ordförande. Hon har också varit vice ordförande i Svenska Freds och är tillsammans med Åke Sandin Radio Tuffs programledare. Yrkesmässigt har hon som socionom och kurator i invandrartäta Nyboda skola visat praktisk medmänsklighet. Genom resor till Indien och Kroatien har hennes engagemang för solidaritet förstärkts. Så här säger hon i Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009):
-----------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är faktiskt en märklig förening, som varit enormt aktiv i över 42 år. Ständiga offentliga möten, till exempel det mysiga diskussionscaféet Filosofika. Bokbord och loppis i Tyresö centrum, för att inte tala om Radio Tuff som nu hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivillig radio. Dessutom för en lokalförening någonting så remarkabelt som att finansiera massor av jättefina projekt i Indien och i flera andra länder. Om en stund kommer Åke att berätta om det.

TUFF har inga offentliga bidrag, men vår styrka har i den gamla fina folkrörelsetraditionen varit de många medlemmarna, de senaste åren uppåt 400 betalande. Därför har vi kunnat behålla vår lokal på Myggdalsvägen 80 och fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff.

Vår riksorganisation är Svenska Freds, världen äldsta nu existerande fredsorganisation, grundad redan 1883. Det innebär att alla medlemmar får fredstidningen Pax. Det finns dock en möjlighet som några utnyttjat, nämligen att vara medlemmar bara i Tuff, vilket de angivit på inbetalningskortet. Då får de inte Pax men dock som alla andra medlemmar regelbundna Tuff-utskick, som innehåller TUFF-bladet och ett kalendarium med alla möten och andra aktiviteter.

Det jag uppskattar så mycket och som värmer mitt hjärta är den fina sammanhållningen och kamratskapet i den annars så tuffa föreningen med namnet TUFF. Det behövs om man ska orka lägga ner en massa tid på föreningsarbete, grundbulten i vår demokrati.

Jag förstår till fullo att många inte har tid att vara aktiva. Men att betala en medlemsavgift har alla tid och råd med. Ju flera medlemmar som ansluter sig, desto mera uppmuntrade och inspirerade blir vi som arbetar aktivt. Vi får nya krafter. Snart kommer ett plusgironummer, som jag hoppas många kommer att utnyttja för medlemskap och/eller med gåvor. Det är TUFF.s plusgiro och medlemsavgiften är per år 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress, alltså familjemedlem. TUFF:s plusgiro är 16 01 37 -6. Det är vattentäta skott mellan detta föreningsgiro och TUFF:s insamlingskonto, som har plusgiro 79 36 36 -2. Det är för att varje insamlad krona oavkortat ska skickas till ändamålen i Indien och andra länder.

Gör slag i saken och bli Tuff-medlem. Därmed ger du fred och internationell solidaritet en chans, tycker
--------------------------------
Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009

VARFÖR JAG ÄR MED I TUFF?

Egentligen är jag en rätt opolitsk människa och drar mig för att vara medlem i några organisationer.
Med TUFF förhåller det sig dock så att föreningen är en politiskt och relgiöst obunden förening som arbetar för
fred och solidaritet på vårt sargade jordklot. Det gillar jag!

Det behövs människor som vågar vara uppstudsiga, som pekar på det som är fel i vår värld.
Det vågar vi i TUFF. Vi håller inte tyst, när vi tycker att något är fel.

Det behövs människor som engagerar sig. Det gör vi i TUFF.

Vi bidrar så gott vår förening kan med ekonomiskt och moraliskt stöd på många håll i världen.
Alla kan hjälpa till! Varje slant är välkommen! Varje arbetsinsats emottages med glädje!
Så gå med i TUFF - även du som tvekar! Du får igen så mycket i form av kamratskap med alla oss
i föreningen, av glädje över det du åstadkommer, av tillfredsställelse över att ha hjälpt till att förbättra
världen en liten, liten smula!
Välkommen i TUFF säger
Marianne Stalbohm-Stieger

ÖKAD HUNGER OCH ENORMT MILITÄRSLÖSERI

Förra veckan berättade Radio Tuffs Hampus Eckerman om att den ekonomiska krisen gjort att ytterligare 100 miljoner av våra medmänniskor nu hungrar, till exempel i Sydostasien. Samma vecka inleds den stora Natoövningen i övre Norrland. Hur många miljoner kronor den kostar är obekant. Och i veckan kom också Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri med information om världens militära utgifter

De här dagarna är för all del årets ljusaste här uppe i norr. Men när man läser Sipris uppgifter blir man ändå lite mörkrädd. Världens militärutgifter slog nytt rekord 2008. Drygt 11 000 miljarder (11 000 000 000 000) kronor slösades förra året på massmord och massmordsförberedelser. Och det är inte så kallade skurkstater som står för merparten.

För ett par tre årtionden sedan, när jag skrev och ibland föreläste om ”Militaristiska myter” (som också blev namnet på en av mina böcker), var en av punkterna den skickliga militärpropagandans ständiga tal om urholkningen av det svenska försvaret. Det var lätt att avslöja den bluffen genom att påpeka militärkostnaderna per capita för olika länder. Först kom Israel, sen kom ingenting och ingenting och sen kom USA och Sovjetunionen. Men på fjärde plats kom faktiskt Sverige.

Sedan dess har Israel behållit förstaplatsen per capita men Sverige halkat ner tack och lov. Det har också Sovjetunionens arvtagare Ryssland gjort men har nu börjat upprusta igen. USA satsar dock tio gånger mera på krigsmakten än Ryssland gör. Nästan 5000 miljarder kr, uppåt hälften av världens rustningskostnader, uppgick USA:s militärkostnader till 2008. Även Kina, Frankrike och Storbritannien satsar mera pengar på sin krigsmakt än Ryssland.

Sipris förklaring till det trista rekordet i militärutgifter 2008 är främst ”kriget mot terrorismen”, inte minst de mångåriga militära insatserna i Afghanistan och Irak. Fredsforskningsinstitutet uppskattar antalet kärnvapen i USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan och Israel till 23 300 stycken. 2000 av dem hålls i högsta beredskap och kan avfyras inom några minuter. Så huka er gubbar och gummor!

Det är typiskt att det är det senaste århundradets segrare som i särklass leder den här obskyra tävlingen. De har inte som förlorarna fått sina krigsförbrytelser belysta och kan därför i sin självgodhet fortsätta att inbilla sig att de är de ”goda” i motsats till alla de ”onda” som de måste rusta sig emot och krigiskt bekämpa.

Medan världen nu satsar alltmera pengar på krigsförberedelser ökar alltså hungern. För 42 år sedan bildades TUFF. Det betyder som bekant (?) Tyresö Ulands- och Fredsförening. Det var ett medvetet val av föreningsnamn. Vid grundandet 1967 var vi inspirerade av Per Anders Fogelströms lilla bok ”I stället för atombomb”, skriven tillsammans med Roland Morell. Där föreslogs att Sverige borde avrusta militärt men upprusta sin solidaritet och medmänsklighet. Militärmiljarderna skulle användas till att avskaffa nöd och okunnighet i den fattiga halvan av världen samt till att bekämpa sociala orättvisor. Låter det inte logiskt och mänskligt?

Ännu dör nio miljoner barn varje år i vår värld, där det i våra välmående områden talas ofta och tjusigt om mänskliga rättigheter. Men är det inte en grundläggande rättighet att barn ska få överleva?

Den helt sjuka felprioriteringen påpekades av Fogelström redan under Vietnamkriget:

”Kostnaderna för Förenta Nationernas verksamhet under ett helt år, de resurser en hel värld ställer till FN:s förfogande, uppgår inte ens till vad två dagars krig i Vietnam kostar USA. Och sedan fördömer man FN, påtalar dess oförmåga”.

Fogelström var pacifist. Det kan man inte påstå om Dwight D Eisenhower, de allierades ÖB de två sista åren av andra världskriget och sedan president i USA 1953-61. Han sade:

”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras innebär sist och slutligen en stöld från dem som hungrar och inte får mat, från dem som fryser och inte har några kläder:”
----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1241) 14-21 juni 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1241) 14-21 juni 09 till....

....till Annika Burholm som ställer följande frågor med anledning av de stora Nato-övningen i Norrland 8-16 juni: ”Är det okej att 800-900 soldater från Nato-länderna England, Italien, Norge, Polen, Portugal, Turkiet, USA och Tyskland samt partnerskapsländerna Sverige och Finland ska träna här på traditionellt alliansfri mark. För vi har väl inte helt plötsligt gått med i Nato – även om denna regering tycks vilja det. Är det verkligen okej att ett stort brittiskt hangarfartyg som har tjänstgjort i Mellanöstern med tusen man styr upp i Bottenviken förbi Umeå, Skellefteå och andra kuststäder? Är det okey att Sverige är värdland för ett vapenskrammel med hotfulla signaler, som Ryssland inte kan undgå att märka? Hur bra är det för den internationella stabiliteten?”

....till Sveriges Radios Studio Ett, som (9/6) lät Svenska Freds ordförande Anna Ek i diskussion med försvarsminister Tolgfors kritisera Nato-övningen i Norrland.

....til Sundsvalls Tidning, som (10/6) publicerar en artikel om Nato och straffriheten. Den är skriven av Gordana Malesevic, som erinrar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999: ”Mellan mars och juni 1999 dödade Nato 495 civila och skadade 820 med sina bomber. I den flygande Natostyrkan blev ingen dödad eller skadad. Tio år har gått, men ingen har ställts inför rätta för Natos brott mot humanitär internationell rätt mot Federala republiken Jugoslavien (FRJ).” I Amnestyrapporter finner hon, ”att Nato gång efter annan har misslyckats med att hålla sig på rätt sida av den internationella krigsrätten”. Hon exemplifierar från bombningarna av Jugoslavien 1999: ”Nato bombade en läkarmottagning i Cigota den 8 april, ett civilt passagerartåg vid Grdelica den 12 april, bron vid Luzane den första maj och bron vid Varavin den 30 maj, för att ta några exempel, trots att det var uppenbart att bomberna föll över civilbefolkningen. Inte heller när Nato bombade en civil passagerarbuss i Pec den 3 maj, byn Korisa den 13 maj och flyktinglägret i Djakovica den 14 maj vidtog man de nödvändiga försiktighetsmåtten. Inte heller vid bombningen av kinesiska ambassaden, huvudsjukhuset i Nis, fängelset i Istok, sanatoriet i Surdulica, elverket i Belgrad eller journalistkonvojen som bevakade Natos bombattacker.”

....till Sveriges Radios program Obs, som (8/6) recenserade Carla del Pontes bok om sin tid som åklagare i Haag. I bokens undertitel finns uttrycket ”The Culture of Impunity”, alltså vissa aktörers straffrihet. Del Ponte väckte uppmärksamhet, då hon i fjol beklagade att inga vittnen ville framträda för att berätta om hur serbiska fångar i Albanien hade dödats, när deras organ hade opererats bort.

....till Hugh Schofield, som i BBC påpekar, att långt ifrån alla fransmän var entusiastiska när 65-årsminnet av invasionen i Normandie firades härom veckan. Det berodde på att flera tiotusentals civila fransmän dödades av amerikanska och brittiska flygbomber och tung artilleribeskjutning. Dessutom våldtog ”befriarna” 3500 fransyskor.

...till kollektivboende på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som nu skickat 4000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Pengarna kommer från en loppis nyligen och aktiva är bland andra Ingrid Eckerman och Ulla Colliander

....till de allt flera kloka och solidariska människor som använder Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att uppåt 100000 mangoträd nu planterats i indiska Dharampurs många små fattiga byar

Marianne Stieger: GÅR HÖGMOD FÖRE FALL??

Kära lyssnare!

Vi är nog lite storvulna av oss här nere i Skåne. Inte nog med vi har närmast till Danmark. Vi har även den största och vackraste bron, det högsta huset, de vackraste badstränderna och de vackraste lövträden. Då hemfaller man lätt åt skryt. Som om detta inte vore nog, har vi Italiens fotbollsskyttekung Zlatan boende här i Malmö och nu blir även SAAB skånskt. Ja, måtte vi inte få storhetsvansinne på kuppen.

Men det är inte alltid så vackert, så fantastiskt och så enastående här i Malmö. I fredags, när det var skolavslutningsdags för familjens småflickor, stormade det, så lövträdens grenar susade genom luften. Regnet öste ner och diset gömde Danmark för våra ögon. Bron anades inte ens genom störtskurarna. Men den finns nog kvar när solen väl tittar fram igen. När det är dåligt väder härnere, då märker man av naturens krafter. Alla de små sommarflickorna satte Idas sommarvisa i halsen, så huttrade de när de satt genomblöta i kyrkan.

När jag talar in det här kåseriet på programledarens dator, har Malmös gatufest ”Reclaim the Streets” ännu inte ägt rum. Men det skulle inte förvåna mig om vi vaknar på måndag morgon och förgäves håller utkik efter Turning Torso. Festen ska nämligen firas i Västra Hamnen. Och hur sådana fester slutar, ja, det har vi tyvärr fått uppleva med sorg. Måtte det gå bra den här gången och Turning Torso överleva.

En mätning av badsträndernas kvalitet visade att strändernas strand härnere, Falsterbostranden, har fått riktigt dåligt omdöme för sitt vatten. Så var det med det skrytet.

Och hur är det med skyttekungen Zlatan? I Italien gör han de läckraste mål, men när det gäller Danmark får han skrämselhicka. Hur som helst bidrar han till gråmulenheten i Malmö just nu. Sin nyinköpta vackra rosa smällkaramell till villa har han målat i tristaste grått. Är grått manligare än rosa? Man kan ju undra.

Återstår då vårt senaste inköp till Skåne. Koenigsegg, det lilla sportbilsföretaget som gör exklusiva bilar för en penningstinn överklass, har i sin storvulenhet gett sig på att lägga bud på SAAB. Jag har inget emot att SAAB blir skånskt. Trollhätteborna lär sig nog skånska fortare än jag, men lär Koenigsegg sig SAAB:s företagsspråk, så att bilen och alla dess anställda överlever? Även här gäller det att hålla andan och se framtiden an. Kanske det blir magplask vad det lider. Och det skulle nagga det skånska självförtroendet i kanten. Vad är det man säger? ”Högmod går före fall.” Men hur det än går, kan jag bara konstatera så här efter två år i förskingringen: ”Jag älskar Skåne med all dess storvulenhet och allt sitt skryt!” Och eftersom snälla vänner från Tyresö rätt som det är dyker upp härnere hos mig, lever jag ett ganska behagligt liv. Det är vännerna som gör livet värt att leva!

Härnerifrån har jag också bra utkik till Tyskland. Där händer märkliga ting. För inte så länge sedan fick Opelfabriken ett mångmiljardlån för att rädda den USA-ägda tyska bilindustrin. Det hette förstås att man måste rädda arbetsplatser. Nu i dagarna går ett annat jätteföretag i konkurs, nämligen Arcandorgruppen, det vill säga ägarna till nästa samtliga varuhus i Tyskland som Hertie, Karstadt, Kaufhaus och det stora KadeWe i Berlin. Ni känner säkert igen namnen och har alldeles säkert handlat i många av dessa varuhus.

De här varuhusen har en sammanlagd personal på 56 000 personer som har avstått från löneökningar och från jul- och semestertillägg, allt för att rädda företaget. Ägarna vill inte gå in med mera pengar, och den tyska regeringen har inte en tanke på att skjuta till av sina miljarder. ”Det gäller ju bara kvinnor, till skillnad från bilindustrin”, som en intervjuad kassörska sa. Är det fortfarande så illa ställt med jämlikheten? ”Det är något ruttet i staten”, som Hamlet sa..

Jag håller med, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 14-21 juni 2009

DET SOM SYNES SKE – OCH DET SOM SKER

För en tid sedan satt en forskare och letade i den östtyska hemliga polisen Stasis omfattande arkiv. Av en slump fann hon flera mappar som väckte hennes intresse. De handlade om Karl-Heinz Kurras, som var polis i Västberlin men som nu visade sig ha varit Stasiagent. Och Kurras är inte vem som helst. Det var han som den 2 juni 1967 sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg vid demonstrationer mot den iranske shahens besök i Västberlin.

Det ledde till en radikalisering av den västtyska vänsterrörelsen, som döptes om till just 2-junirörelsen. Ohnesorg var en 26-årig pacifist, som när han sköts just hade deltagit i sin första demonstration. Men polisens brutalitet bekräftade bara för unga radikala den västtyska statens ”fascistiska” karaktär. Att Kurras sedan frikändes för sitt mord blev ett nytt bevis på statens ruttenhet och ledde till en rad ökända terrorhandlingar under flera år framåt.

I Tyskland diskuteras nu livligt, vad som skulle ha hänt om det redan 1967 hade blivit känt att Kurras var Stasiagent. Hade han fått order från öst att med sitt våldsdåd kompromettera det socialdemokratiskt styrda Västberlin och elda på de unga radikala, av vilka många ansåg att DDR var det ”bättre Tyskland”. Eller stämmer hans egen förklaring att han, en erkänt skicklig skytt, avlossade sitt vapen i nödvärn eller av misstag? Det finns en tredje gissning som ger honom ett personligt motiv. Inom den västberlinska polisen hade man upptäckt en läcka och börjat undersöka, vem som försåg DDR med uppgifter. Kände han sig i fara och ville övertyga om att han minsann inte daltade med vänsteraktivister?

Många minns väl ännu John le Carrés bok ”Spionen som kom in från kylan”, som sedan låg till grund för en uppmärksammad film. Där var det en västlig spion, som var huvudpersonen i det Tyskland som av segermakterna var delat i 45 år, historiskt sett en ovanligt hård bestraffning mot människor i ett besegrat land.

Spioneri och provokationer förekom både från öst och väst i det delade Tyskland, där andra världskrigets beundrade segrare hade placerat ut kärnvapen mot varandra på ömse sidor av muren. 1961 blev den tyske SS-officeren Adolf Eichmann kidnappad av den skickliga israeliska säkerhetstjänsten Mossad, som inte alltid behövt bry sig om internationella regler. Detta fick den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu smärtsamt erfara under de 18 år han satt i israeliskt fängelse.

Eichmann fördes till Israel, där han under stort pådrag från alla världens medier rannsakades och avrättades. Samtidigt blev Västtyskland skandaliserat av samma medier. Dessa kunde andfått berätta om alla de antisemitiska och nazistiska symboler som målades på väggarna i Västtyskland och alla de antisemitiska flygblad som spreds. Ja, det berättades om västtyska flygblad, som vädjade om donationer till förmån för Eichmann. Andra publikationer uppmanade att ”stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern”. De var undertecknade av ”Kamrater i Waffen-SS”. Allt detta ledde till en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland. Ja, så otäckt blev det, att västtyska judar och judiska organisationer fick antisemitiska hotelsebrev. Protestbrev skickades till vättyska politiker från "hotade judar".

Men så småningom öppnades ju Stasiarkiven. Då visade det sig att Stasi inte bara hade hjälpt svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt hade arbetat för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.

Nu avslöjades att det mesta av ”nynazism” och ”antisemitism” i Västtyskland, som hade upprört oss mediekonsumenter 1961 var iscensatt av det skickliga östtyska Stasi. Detta har skildrats av den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn, som i sin bok ”Die Deutschland Akte, Tatsachen und Legenden” (1995) bland annat skriver:

"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1240) 7-14 juni -09

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1240) 09-06-07 till....

....till någonting som kallas Global Peace Index och som årligen försöker mäta hur schyssta och fredliga olika länder är. Tidigare har Island legat i topp, fast nu har landets ekonomiska svårigheter gjort att Nya Zeeland anses bäst. Men de nordiska länderna får bra betyg: Danmark, Norge, Island och Sverige kommer på 2:a, 3:e, 4:e och 6:e plats. Storbritannien ligger på plats 35 och USA rankas 83:a. Sämst betyg får inte oväntat Somalia, Afghanistan och Irak, knappt efter Israel.

....till den tyska opinionen, som den avspeglas i en undersökning, som visar att 68 procent av tyskarna motsätter sig krig som en lösning på internationella konflikter. Det skiljer sig frapperande från amerikaners inställning. I USA är cirka 90 procent av medborgarna positiva till krigiska insatser vid konflikter.

....till skådespelaren Stellan Skarsgård som i Svenska Dagbladet (13/5) säger: ”Jag har bestämt mig för att inte göra några osympatiska karaktärer som pratar med tysk brytning för då rodnar jag när jag flyger Lufthansa. Jag tycker att tyskarna har tagit tillräckligt med skit,”

....till Österrike, Irland, Vatikanstaten, Mexico, Norge, Laos och Sierra Leone, som redan ratificerat konventionen mot klustervapen som antogs för ett halvår sedan Men Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, så därför säger Svenska Freds’ ordförande Anna EK: ”För att förhindra fortsatt humanitärt lidande och hjälpa till att stärka förbudet mot denna hemska vapentyp måste Sverige påskynda ratificeringen av konventionen”. En speciell ros till Spanien, som redan gjort slag i saken och gjort sig av med sina klustervapen.

....till Fredsrörelsen på Orust, som har haft årsmöte och med stolthet kan blicka tillbaka på en imponerande mötessäsong. Årsmötet uppmanade Sveriges regering och riksdag att ”ta avstånd från USAs och Natos fortsatta våldsmetoder, deras alltjämt existerande hemliga fängelser och deras terrormetoder i kriget i Afghanistan, utövade bland annat via förarlösa plan som fäller bomber på måfå över onda och goda.” Ordföranden Ola Friholt bifogar en dikt som börjar:

För frihet och demokrati står kampen.
Så deklareras kriget i Afghanistan
på sjunde året, i Irak på sjätte,
i Palestina på det fyrtioandra.
Att frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
kan inte garanteras ens med fosfor
i dess vita form som i Falluja och i Gaza

....till Kumla skola (Tyresö), som fick in över 90 000 kr vid sitt dagsverke den 13 maj, varav hälften går till de omfattande Tuff-projekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Så här säger Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson: ”Ja, det var väl jätteroligt att slå nytt insamlingsrekord – särskilt som vi år är en klass mindre på skolan! (....) Jag tror att många sträckte på sig och blev lite nyvaket stolta när skolan fick priset från Tuff. Alla tycker att det är häftigt att få vara en länk i en sådan tradition. Det blev något av en nytändning, även bland personalen. Inte minst för de unga tror jag att det är viktigt att få uppleva känslan av att rent konkret kunna bidra till lite bättre förhållanden på jorden. Våra ungdomar bär ofta en mörk och hopplös världsbild.”

....till Alléskolan (Floda), som från sitt dagsverke den 29 april för Tuffs Indienprojekt satt in 52 080 kr på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och några tusen till lär komma. Och så väntar vi med spänning på resultaten från Tyresö skola och Bergtorpsskolan (Täby)

....till de tappra Tuff-aktivister, som i fredags släpade loppisprylar till Bollmoraängen vid Tyresö Cantrum och stod där i snålblåsten och sålde för 3 580 kr, nästan en månadshyra för Tuff-lokalen. Rosor alltså till Bengt och Christina Citron, Ann och Lena Sandin, Peter Kroos, Kim Larsen, Inga och Lennart Holmberg, Erika Husberg, Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson, Sylvia Lungdahl och Monica Schelin. Vi som inte fyndade kan använda Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 eller köpa de läckra kort som ritats av elever vid de indiska Tuff-skolorna.

ROLAND SCHÜTT, PUBERTETEN OCH KÄRNVAPNEN

Min gamle vän Roland Schütt (1913-2005) hade tyskättad pappa och vitrysk judinna som mamma. Han bidrog till att Radio Tuff en gång gjorde en insats för svensk litteratur- och filmhistoria. Efter att på 1980-talet ha blivit intervjuad tre gånger i Radio Tuff skrev han succéboken Kådisbellan. Den låg sedan till grund för filmen som utsågs till Sveriges bästa ett år på 1990-talet. När Roland av journalister utfrågades om varför han på gamla dar hade debuterat som författare, svarade han.

”Den där Åke sa till mig efter intervjuerna i Radio Tuff, att nu går du hem och skriver en bok om det du har berättat, och då gjorde jag det.”

Under många år var Roland Schütt ankare i ett av de mest traditionella programmen på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Det dokumenterar folkhumorn i trakten med ocensurerade historier och limerickar. I dag har det fått devisen: ”Iakttag gudsfruktan, nykterhet och sedlighet – men utan fanatiska överdrifter” (Grönköpings Veckoblad)

Gudsfruktan ja, när jag sommaren 2005 intervjuade 92-årige Roland en halvtimme och frågade honom vad han egentligen trodde på, han som på 1920-talet som konfirmationslärare i Tyska kyrkan hade haft kyrkoherde Ohly, farfar till dagens vänsterledare, då svarade han:

”Jag tror på Tuff, på ickevåld och internationell solidaritet.”

Vid den intervjun satt vi utanför Rolands port högst upp på Lidvägen i Tyresö. Kvarteret heter Venus. Så när damer frågade honom, var han bodde, brukade han ibland chocka dem genom att svara: ”På Venusberget”. Ännu då, några månader före sin död, var han lika slagfärdig som alltid. När en och annan skällde oss historieberättare för gubbsjuka, utbrast Roland:

”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tammefan varit det i 80 år, för jag minns att det började i tolvårsåldern.”

Roland Schütt brukade också framhålla att han ännu var i puberteten. Ibland känner jag mig själv trots min ålder som en upprorisk pubertetsyngling. Det är när jag tänker på alla de kärnvapen vår värld är nerlusad med. Ironiskt nog är det andra världskrigets beundrade ”segrare” USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina som har de flesta av dessa människoföraktande domedagsvapen. De ständigt skuldbelagda förlorarna, Japan och Tyskland, har blivit ekonomiska stormakter, bland annat därför att de inte satsat så mycket på militära rustningar och inte liksom segrarna gång på gång ställt till med folkrättsvidriga anfallskrig.

Ironiskt är också att ickevåldskämpen Gandhis hemland Indien har skaffat kärnvapen, liksom det nu så turbulenta grannlandet Pakistan. Lika ironiskt är att kärnvapen också finns i det land, där många anser sig vara utvalda av självaste Gud, en lika förmäten tanke som tron på att tillhöra en högre ras.

Sedan november går nu en budkavle för ”En kärnvapenfri värld” från Norrland och söderut. Redan har norrländska kommuner nåtts av budkavlen och många tusen kloka människor har skrivit på namnlistor. Initiativtagare är Inger Holmlund, som hörs under juni på Tyresöradion 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se Budkavlen kommer till Tyresö den 24 oktober, alltså på självaste FN-dagen. De allra flesta skriver på namnlistorna mot kärnvapen, det har vi i Tuff redan erfarenhet av.

En och annan muttrar däremot om att det är lönlöst, ja patetiskt. Om dessa ännu skulle kunna prata efter ett kärnvapenkrigs atomvinter, vore det intressant att höra, vad de skulle säga. Själv förvandlas jag till en trotsig pubertetspojke, när jag tänker på att kloka och oftast kärleksfulla människor stillatigande accepterar kärnvapen. Snacka om förintelse!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009

MARIANNE STIEGER: Drottningar försvinner, drottningar kommer

Kära lyssnare!
Så här i hänryckningens tider har jag upptäckt min agrara åder. Om ni tror det eller ej, men jag har faktiskt ett förflutet inom lantbruket.

När jag som femtonåring sökte sommarjobb, förmedlades jag av arbetsförmedlingen i Nyköping som barnflicka till Hovra gård några kilometer utanför stadens hank och stör. Nu var Hovra gård inte en vanlig bondgård, utan en stilig herrgård, på vilken den unge ägaren utprovade många nya agrara möjligheter, bland annat rapsodling och svinuppfödning i stor skala. I mina arbetsuppgifter ingick inte bara att passa barn, utan jag fick också mata de ungefär 150 kycklingarna och vid enstaka tillfällen även, visserligen via automatisk anläggning, de hundratals grisar som fanns på gården. Mitt elddop fick jag dock den dagen, när jag skulle hjälpa till att plocka fjädrarna av de nyss slaktade kycklingarna. Jag lovar att fjädrarna yrde.

Dessa minnen från ungdomen fick sin näring nyligen, när jag bilade genom byarna söder om Malmö och beundrade de solgula rapsfälten. Kan ni se det framför er: solgula fält ända bort mot horisonten, klarblå himmel och åt andra hållet det mörkblåa sundet? Mera pingstlikt och hänryckt kan det bara inte bli.

Att samtidigt tänka ekonomiskt blir svårt. Men det ligger enorma värden i dessa vajande rapsfält. I Sverige odlades det 2008 raps på 63 000 hektar, varav 28 000 hektar enbart i Skåne. I år har arealen utökats till 40 000 hektar i Skåne. Fattar ni vilka enorma värden det ligger i dessa odlingar? Och här kommer drottningarna in. Utan befruktning inga rapsfrön, och utan rapsfrön ingen skörd. Solklart!

Men vilka är det som befruktar rapsblommorna? Bina naturligtvis! Bidöden hotar dock hela Europas växtliv. Normalt tänker vi inte så mycket på dessa små livens viktiga insats för mänskligheten, men om deras arbetsinsats uteblir – ja, då blir det katastrof. För att det ska bli liv i bikuporna behövs bidrottningarna. Och där finns problemet. Bidrottningarna försvinner. Över hela Europa är det samma problem. Överallt ur kuporna försvinner drottningarna på ett märkligt sätt. Bekämpningsmedel och parasiter antas vara de största bovarna. Intresset för biodling har också avtagit bland de yngre. I denna odling ligger stora ekonomiska värden, frånsett de 1,2 miljarder kilo honung som produceras i världen varje år. Hela frukt- och vinodlingen står i fara om inget händer. Och förresten, vad ska Bamse göra utan sin dunderhonung? Men nu vill EU satsa på forskning kring binas liv och leverne. Förhoppningsvis kommer man då de försvunna drottningarna på spåren och vi kan åter njuta av binas surr.

Drottningar försvinner inte bara, de kommer också av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit fullt av drottningar här i Skåne. Drottning Silvia har lyckliggjort den lundensiska forskningseliten vid en konferens om Parkinsons sjukdom. Drottningens inledningstal varade endast fem minuter, men förhoppningsvis ingöt det kraft och mod hos forskarna att orka fullfölja sitt för mänskligheten viktiga värv. Att döma av de hänryckta minerna hos de närvarande i aulan, så lyckades hon.

Mona Sahlin, sossarnas drottning , har varit här och värvat för valet till EU-parlamentet. Huruvida hon ingöt mod i väljarnas barm, det visar sig vid EU-valet den 7 juni.

Även Sveriges EU-drottning var härnere i veckan. Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, fick i onsdags ta emot Sydsvenskans Europapris på 50 000 kronor – ja, förutom en plakett och äran. Och vad gjorde denna drottning? Jo, hon skänkte hela prissumman till en skola för flyktingbarn. Det är väl något att glädjas åt?

Kära lyssnare, låt er nu hänryckas i Tyresös vackra omgivningar och ha en glad pingst, önskar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1239) 09-05-31 till....

....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som (25/5) säger: ”Nordkoreas kärnvapentest måste självfallet kritiseras. Men samtidigt faller en skugga idag även på de redan existerande kärnvapenstaterna som inte har tagit tillräckligt ansvar för kärnvapennedrustning. När nu ytterligare ett test har genomförts visar det att det internationella samfundet har misslyckats i arbetet för att motverka kärnvapenspridningen (....) Det är inte konstigt att protesterna mot Nordkoreas provsprängningar är uddlösa eftersom redan etablerade kärnvapenländer som USA, Frankrike och Ryssland själva har förnyat sin egen kärnvapendoktrin. Om de officiella kärnvapenmakterna lever upp till sina egna åtaganden om kärnvapennedrustning finns större förutsättningar till framgång”

....till Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Aftonbladet (27/5) skriver under rubriken ”Nordkoreas tragiska misstag”. Han anser att landets kärnvapenprov bottnar i status och avskräckning och skriver: ”Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd. Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Det har man inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. ’Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.’ I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jong Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.” Det verkar vara en rimlig analys. Tidigare i år skrev Westberg på ”Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF) www.transnational.org , att man får misstanken att både USA och Nordkorea behöver varandra som fiender. Om Nordkoreas överträdelser av internationella överenskommelser skriver han: ”De är inte värre än många andra länders. Särskilt beträffande kärnvapen är Nordkoreas handlande inte lika allvarligt som vad Indien, Pakistan och Israel har gjort. Dessutom har Israel trotsat ett stort antal uttryckliga beslut från säkerhetsrådet”

....till Brian Cloughley, som i den radikala amerikanska nättidningen Counterpunch skriver om ”Israels terrorister” och om mannen som ”mördade” FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948. Han hette, sägs det, Yehoshua Zettler och dog den 20 maj i år, 91 år gammal. Det var dock inte han som höll i automatvapnet som pumpade in sex kulor i Bernadotte och arton i den franske översten Sérot, vars fru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av Bernadottes vita bussar. Men Zettler planlade dådet och var också delansvarig för massakern på palestinska civila i byn Deir Yassin några månader tidigare. Brian Cloughley skräder inte orden när han beskriver Zettler, som han kallar för fanatiker och tarvlig mördare, ” som efter sina avskyvärda brott levde tryggt och välmående i Israel, aktad och beundrad av israeler och av sina många anhängare i Amerika. Han var en av den nya erans första och mest framgångsrika terrorister. Han var faktiskt en föregångsman för dagens terrorism”. Det är motsägelsefullt att Israel, som ännu med frenesi jagar gamla tyskar och ukrainare för påstådda brott, begångna för ännu längre sedan, är en trygg tillflyktsort för dem som begått brott mot palestinierna och för några av kommendanterna i vidriga polska koncentrationsläger för civila tyskar kring krigsslutet 1945.

....till tidningen Expressen för att den i sitt drev på Wanja Lundby-Wedin så magnifikt sköt sig själv i foten, när den publicerade bild och intervju med ”Wanja”. Men det var ju inte LO-chefen. Redaktörerna var så lyckliga att få sätta rubrikerna ”Wanjas utbrott” och ”Här brister det för Wanja”, att de inte nändes kolla. Visst är det konstigt, att han som var VD för AMF Pension och som tillskansade sig 50 –eller var det 90?--miljoner kronor märkligt nog har undgått mediernas uppmärksamhet så mycket att många av oss inte ens minns namnet på honom.

....till Tuff-aktivisterna Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som gör en massa värdefulla jobb- frivilligt förstås. De brukar förgylla Tuff-möten bland annat med både gott humör och gott kaffebröd. Nu har de sorterat upp loppisprylarna i Tuff-lokalen, ett inte särskilt lätt arbete. Fredagen den 5 juni kl 14-19 finns vi på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö Centrum. Där kan man fynda vid Tuffs loppmarknad och hjälpa den hårt och frivilligt arbetande föreningen med ekonomin, så att Tuff kan fortsätta att betala hyra för Tuff-lokalen och klara sändningsavgifterna för Radio Tuff, som snart är inne på sitt tjugofemte år. Vi som inte vill köpa prylar kan ge gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37-6

....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som nu efter sitt dagverke skickat 43 700 kr till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 för vidare befordran till Tuff-projekten i Indien.

....till Bergtorpsskolan i Täby som har sitt dagsverke för Indiens fattiga barn den 2 juni och Tyresö skola, som arrangerar sitt dagsverke den 8 juni. Om Tyresö skolas dagsverke hörs läraren Irja Österholm om en stund

MYRORNA KONTRA ELEFANTERNA

I en krönika redan 1985 skrev jag om myrorna och elefanten, som bodde i samma skog. Vid stigen hade de flitiga myrorna byggt en stor stack. Men varje dag kom en elefant klampande fram på stigen. Och han var en riktig vandal utan minsta respekt för fredligt samhällsbyggande. Sjuk humor hade han också, för varje gång stannade han vid den stora myrstacken, stack ner sin snabel i den och rörde om, så att strån och stickor rök.

Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.

När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”

För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.

Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).

Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!

Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.

Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009

BHIKHU VYAS OM RELIGION OCH VÅLD

I trettio år har Bhikhu Vyas tillsammans med hinduiska och muslimska medarbetare på ett oerhört effektivt sätt sett till att drygt tio miljoner kronor från Tuff räckt till förbluffande mycket: Massor av skolbyggnader, skollaboratorier, skolbibliotek, i många år undervisning med mera för 3000 av säsongarbetande sockerrörhuggares barn, delfinansiering av en medicinfabrik, uppåt 200 brunnar, sex skolor bland de fattigaste av de fattiga i tidigare gudsförgätna Dharampur och många andra utmärkta projekt.

Projekten finns i delstaten Gujarat. Det är också ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har undgått det religiöst präglade väldet. 2002 började det med att ett tåg med hinduiska pilgrimer angreps i staden Godhra i nordöstra Gujarat. Passagerarna hade besökt Ayodhya, där en gammal moské raserats 1992 av hindunationalister och ersatts av ett hindutempel. Över 50 passagerare, därav många kvinnor och barn, brändes ihjäl. Det ledde till att över tusen människor mördades, de flesta muslimer, därav många kvinnor och barn.

Bhikhu var tonåring redan 1947, då muslimer och hinduer ställde till med ett blodbad på varandra, som kostade en dryg miljon människor livet och en flyktingkatastrof för många miljoner. Dessa och liknande tragedier har gjort honom desillusionerad:

”Religion är i dag ett av de mest missbrukade orden. Finner vi hederlighet, integritet och humanism hos dem, som predikar och säger sig vara religiösa? Det finns ingenting kvar i alla traditionella religioner, utom några ritualer och fördomar. Jag hittar inget positivt i dagens organiserade religioner, förutom att de kanske täcker psykologiska behov hos sjuka och svaga. Om vi tänker på Indien och det buddhistiska Sri Lanka spelar religionerna en splittrande roll. På det individuella planet är religiösa fanatiker inte mindre farliga än terrorister. Ofta är terrorism en produkt av religioner, både i Bombay nyligen och här i Gujarat för några år sedan. Om religionerna vill tjäna något ändamål, borde de ägna sig åt konkreta handlingar, baserade på sanning och kärlek”

Det kan tilläggas att Bhikhu Vyas tillhör den förnämsta delen av brahminerna, prästkasten, den högsta i den gamla hierarkin.
----------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 24-31 maj 2209

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1238) 09-05-24 till....

....till TV-Aktuellts USA-korrespondent, som talade om en osannolik tajming, när han (21/5) rapporterade om att den stora USA-nyheten den dagen var gripandet av fyra misstänkta terrorister, just innan president Obama skulle hålla sitt med spänning emotsedda tal om den eventuella stängningen av Guantanamo.

....till Svenska Freds, världens äldsta nu existerande fredsorganisation, som för en vecka sedan hade sin 126:e (!) årskongress, den här gången i Nässjö. Där återvaldes Anna Ek som ordförande, E Holger Erikssons guldnål med det brutna geväret gick välförtjänt till ordföranden i Svenska Freds Ulricehamn, Börje Andersson, nominerad av TUFF. Eldh-Ekblads pris delades ut till journalisten och författaren Elin Jönsson. I motiveringen hette det bland annat: ”Genom sina rapporter från Ryssland, Tjetjenien och i sin senaste bok från Uzbekistan ’Konsten att dölja en massaker’ visar Elin Jönsson hur stormaktspolitik och förtryckande regimer försätter fred, mänskliga rättigheter och demokrati ur spel för att främja sina egna intressen.”

....till fotfolket i Svenska Freds, som vid kongressen röstade ner ledningens förslag att i idéprogrammet införa att militära insatser i vissa fall var befogade.

....till Anna-Kari Gudmundson i Svenska Freds Luleå, som startat en namninsamling i protest mot den Natoövning som sker i Norrbotten 8-16 juni. Hon skriver: ”Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.”

...till Kumla skola i Tyresö, som den 13 maj verkligen bevisade att TUFFs pris i år till skolan för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete” var mycket välförtjänt. Hittills har man räknat in 80 600 kr från dagsverket, ett nytt rekord. Halva summan används för Tuff-projekten i Indien, resten för projekt bland barn i Zambia.

....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som redan gratulerat Kumla skola för deras ”fantastiska lärare som genom sin pedagogiska begåvning kunde inspirera eleverna till ett sådant underbart resultat”

....till berömvärt aktiva Tuff-medlemmar: Bitte Isacsson i Tyresö, som samlat namn mot kärnvapen och Marianne Stieger i Malmö, som säljer Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av. Målet är att 10000 mangoträd i år skall kunna planteras i indiska Dharampurs fattiga byar. Det skulle innebära att 100 000 mangoträd i slutet av året skulle finnas där.

....till alla kloka och solidariska människor som uppmuntrar oss aktivister genom att använda Tuffs plusgiro, 16 01 37 -6, dels för att bli medlemmar (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem), dels för att lämna gåvor, så att vi kan fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff och hyran för Tuff-lokalen.

....till de läckra kort, som barn i Tuff-stödda indiska skolor har ritat. De finns att köpa för 10 kr styck, men Tuff ger mängdrabatt: Tre kort för 20 kr, tio kort för 50 kr, inklusive kuvert

Hampus Eckerman: PARIS 1961. OM ATT DRÄNKA ALGERIER

En familj jag känner berättade för mig en gång om hur en av deras franska bekanta besökte dem på 60-talet. Han berättade att han sett hur sett mängder av lik flyta förbi i floden Seine, mitt i Paris. Inget av detta stod i franska tidningar, än mindre i svenska tidningar, så mina bekanta visste inte vad de skulle tro. Först på sent 90-tal, nära 40 år senare, började sanningen om massakern avslöjas. En liten notis DN kring 1998 var den första gången en svensk tidning skrev om blodbadet. Det var första gången jag själv fick höra om händelsen.

Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:

”Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på ’Araben’ använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”

Den franske generalen Paul Aussaresses bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:

”Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”

Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet ”försvann” spårlöst, i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses i sin bok Special Services - Algeria 1955-57 avslöjade omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använde sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävdes att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt, 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.

Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och de Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen
var väl representerade till skillnad från dem som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.

En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.

Maurice Papon hjälpte under andra världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av ”Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt samarbete med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för Parispolisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.

Som chef för Parispolisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känt för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade, algerier, marockaner, spanjorer, skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:

”För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tio!”

Detta var den 2 oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.

Den 5 oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade då till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17 oktober 1961.

Den 17 oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30-40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörk hudfärg.

En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de dock attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:

”Under natten tog en massaker plats på gården vid polishögkvarteret, tiotals dödsoffer. Vid Palais des Sports, då i ’Palais des Expositions of Porte de Versailles’, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ’välkomstkommitté’. På dessa platser ägde omfattande våld rum och fångar torterades. Folk skulle dö där tills slutet av veckan. Liknande scener skedde vid Coubertin Stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de följande dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern uppskattas till minst 200 personer.”

Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedermera har man försökt fastslå hur många som mördades under oktober. En kommission, tillsatt av den franska staten, har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna därpå. 110 hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.

Blodbadet belades med en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar att skriva om detta. Undantaget var rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.

Nästan alla känner till skotten i det amerikanska universitetet i Kent under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senast i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse i vanlig allmänbildning och som funnit en egen plats i den amerikanska historien.

1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade i Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplopp, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under andra världskriget, men har undgått allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.

Och offren förblir glömda.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31 maj 2009. Se också Hampus blogg www.motbilder.se , där det finns bilder från Paris 1961

SJÄLVCENSUR OCH ANNAT NEDTYSTANDE

Hade skrivit en lång krönika där jag inledde med kritiken av påven för att han på besök i Israel inte bad om ursäkt. För vad då, undrade jag. Visserligen var denne tysk hela 12 år vid andra världskrigets början, men kan han verkligen lastas för massmord på många olika länders människor, minst hälften civila, som sedan följde. Vore det inte att hårddra den eländiga kollektivskulden, rasismens verkliga hörnpelare, som så grymt drabbat kritikernas eget folk..

För att överträffa påven bad jag ödmjukast –men ironiskt-- om ursäkt för en massa föga trendriktiga historiska fakta jag dristat mig till att lyfta fram på radion. Några av mina närmaste vänner fick läsa utkastet. En av dem tyckte att det var ”fantastiskt bra” och uppmanade mig att absolut publicera det, annars vore jag själv en sån där föraktfull ”hovhistoriker”. Ett par andra gillade också texten men avrådde mig från att använda den.

Apropå ursäkter skrev jag i en mina hundratal krönikor i fredstidningen Pax (nr 5/1990):

”Förlåt, jag gillar tyskar, brukar jag ibland yppa. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egnas krigsförbrytelser, har ännu råd att vara arroganta”

Och i höstas sa jag bland annat följande här på radion:

”Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.”

Det är till exempel tvivelaktigt att terrorbombningarna av Vietnam och Kambodja hade varit möjliga om vi i västvärlden någon enda gång fått se bilder på något enda av de 70 000 tyska barn som sprängdes eller brändes till döds, när civila städer bombades till grus och aska. Hade det så kallade kriget mot terrorismen kunnat föras med så pinsamt ociviliserade inslag som tortyr, om medierna hade ägnat behandlingen av de besegrade i andra världskriget en ynka bråkdel av den uppmärksamhet som förlorarnas alla missdåd skildrats.

Att terrormisstänkta muslimska fångar de senaste åren kallats ”illegala kombattanter” och inte krigsfångar och kunnat behandlats därefter har en föga känd föregångare i behandlingen av någon miljon tyska fångar kring andra världskrigets slut. De kallades inte heller krigsfångar utan ”avväpnade fientliga styrkor” (Disarmed Enemy Forces) och därför fråntogs de rättigheter de enligt Genèvekonventionen skulle ha haft. Alltså dog de som flugor i vidriga amerikanska och franska läger. Och borta i Stilla havet omkom 81 000 japanska fångar månaderna efter kriget.

Det kan ta tid, innan förlorarnas lidanden erkänns. Ett exempel på det är vårt i år så aktuella grannland Finland. Härom veckan i Dagens Nyheter (6/5) recenserade Henrik Arnstad Aapo Roselius bok ”I bödlarnas fotspår”. Den handlar om inbördeskriget 1918 och hur grymt den besegrade röda sidans människor behandlades. Och redan 1993 skrev historieprofessorn Heikki Ylikangas i sin bok ”Vägen till Tammerfors:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1237) 17-24 maj 2009

Marianne Stieger: Matpornografi här – svält där

Kära lyssnare!

Den här veckan har Tysklands förbundsdag, den tyska riksdagen, högtidlighållit 60-årsdagen av den tyska grundlagens tillkomst. Kloka män hade på våren 1949 samlats i klostret på Herrenchiemsee, den vackra ön i sjön Chiemsee i Bayern, ön som mest är känd för ett av kung Ludvig den IV:s magnifika sagoslott. Här på denna ö satte de sina namn under lagtexten den 8 maj 1949. Detta dokument skulle bli grundbulten i den nya tyska demokratin. Lagens första paragraf lyder: ”Människans värdighet är okränkbar.” Visst låter den meningen som musik i våra öron?

Dock hävdar jag att just denna paragraf har varit och är en av de mest missbrukade paragraferna i vår värld. Hur ofta har inte människors värdighet kränkts under dessa 60 år, inte bara i Tyskland utan i hela världen? Dagligen och stundligen utsätts människor världen över för kränkande behandling. En av de värsta kränkningarna är, tycker jag, när regeringar låter sina medborgare svälta. Mat är människans grundläggande behov och att inte se till detta är att kränka människans värdighet.

Här i västerlandet har vi under de senaste åren ägnat oss åt ett nästan oanständigt frossande i mat. Ja, mitt i alla slankhetsfobier äter vi kanske inte så mycket, men vi frossar i bilder av mat i både tidningar och på tv. Själv hamnar jag stup i kvarten i tyska kockshower, där inbjudna gäster med nästan pornografisk lidelse kastar sig över framdukade matvaror för att i ädel tävlan laga till de mest avancerade rätterna.

Visst ser det tjusigt ut med alla vackra kockar och kokerskor som elegant vispar ihop de mest avancerade rätterna. När dessa är klara, smeks de lidelsefullt av flinka kockhänder medan de läggs upp på fat, alltmedan publiken ivrigt applåderar och väntar på att få smaka. Dyra råvaror presenteras som hörde de hemma i var mans kök. För att inte tala om alla dessa utsökta köksredskap som måste få det att klirra i kassan i varje affär där sådana tillbehör säljs.

Själv drabbas jag av vanmakt inför allt detta frosseri, när jag sedan kopplar över till nästa kanal och hamnar i ett reportage om Indien. ”Mer än femtio miljoner människor i Indien lever under svältgränsen”, hör jag speakern säga, medan jag fortfarande halvt om halvt har kvar de läckra maträtterna på näthinnan. Femtio miljoner människor som dagligen kämpar för att överleva ännu en dag på de rester de hittar på gator och torg, för att inte tala om soptippar. Är det värdigt en människa? Är det värdigt femtio miljoner människor i ett land som Indien? Är det värdigt svältande människor i många andra länder på vår jord, faktiskt även i vårt välmående Europa? Nej och åter nej! Att utrota världssvälten är mänsklighetens viktigaste uppgift. Inte att tillverka vapen och bekriga varandra!

Nu i dagarna går Indien till val. Över en miljard människor ska rösta fram de politiker som ska ge dem en bättre värld. Bland dessa mängder av människor finns det både välmående och många mycket rika. Men det finns härskaror av mycket, mycket fattiga människor i alla delar av Indien, inte bara i det extremt fattiga Dharampur. Låt oss alla hoppas att valet frambringar politiker som bättre än hittills lyckas värna om alla människors värdighet, även de femtio miljoner svältandes. För oss inom TUFF hoppas jag att vi även fortsättningsvis med hjälp av givmilda människor kan bidra till att höja värdigheten för några av dessa fattiga, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 17-24 maj 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1237) 17-24 maj -09

....till Pamela Boston, som e-postar från USA till amerikansk-svensken och Natomotståndaren Al Burke på Lidingö: ”Anledningen till att jag skriver är att jag vill berätta att jag verkligen uppskattade att höra dig i Åke Sandins program. Jag upptäckte Tyresöradion för tre år sedan. Jag önskar det vore en radikal eller åtminstone USA-kritisk kanal i Sverige i likhet med Pacifica i USA, men Tyresöradion är väl det näst bästa” (Förklaring: Pacifica är en progressiv radiokanal i Kalifornien)

....till Författaren och debattören Björn Kumm, som i Sveriges Radios Obs (11 maj) diskuterar Kosovo. Han påpekar att de 800 000 kosovoalbaner som flydde under Natobombningarna 1999 sedan kunde återvända. För de flera hundra tusen serber och romer som sedan tvangs att fly har den etniska rensningen blivit permanent.

....till Irlands största dagstidning Irish Independent, där Jason O’Brien (9/5) skriver om skådespelaren Martin Sheen, känd bland annat för TV- långköraren ”Vita huset” (West Wing). Här berättas att Sheen är en mycket engagerad fredsaktivist, ja han har rentav blivit arresterad 66 gånger de senaste 25 åren. Härom året blev han till exempel arresterad för att olovligt ha tagit sig in på ett område för kärnvapentester i Nevada. "Rollen som president i Vita Huset gör jag för min inkomst. Protesterar mot kärnvapen och krig gör jag för att överleva." Martin Sheen har irländska rötter och berömmer Irlands fredsaktivister, till exempel Pit stop Ploughshares, som 2003 trängde in och ”avrustade” (läs: förstörde) ett amerikanskt bombplan, som mellanlandat på Shannonflygplatsen på väg till Irak. I motsats till svenska ickevåldsverkare, som döms till fängelse och dryga böter frikändes de irländska plogbillarna, eftersom rätten "var övertygad om att de agerade för att rädda liv och egendom i Irak och Irland och att deras avrustningsaktion var rimlig med tanke på omständigheterna"

....till Aktionsgruppen mot Nato, som påpekar att 8-16 juni genomför USA / NATO historiens största flygkrigsövning i Norrbotten. USA:s fighter F15 och F16 deltar plus ett 60tal andra stridsflyg. Ett hangarfartyg ska stäva uppefter Bottenviken. Därför arrangeras ett APPELLMÖTE på Mynttorget i Stockholm tisdag 19 maj 13.00-15.00 med tal av bland andra riksdagsledamoten Hans Linde.

....till våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas med flera bland de många Tuff-projekten i Indien. De anordnade och finansierade nyligen massbröllop för 86 par i Dharampur, som bebos av ”tribals”, de fattigaste av de fattiga. Bilder från detta märkliga evenemang finns på www.tuff.fred.se

....till Ingrid Eckerman och de andra i kollektivboendet i Skarpnäck som i lördags anordnade sin traditionella loppmarknad, vars intäkter går till miljö- och biståndsprojekt, bland annat till Tuffprojekten i Indien.

....till ....till den Iranfödde brittiske professorn Farhang Jahanpour, vars åsikter om den amerikansk-iranska konflikten 2007 återgavs av TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning). Han påpekade att USA är ensamt i historien om en doktrin som bland annat innefattar att börja ett kärnvapenkrig också mot länder som inte har kärnvapen. Han erinrade om att Storbritannien i mars 2007 beslutade att modernisera sina kärnvapenbärande Tridentubåtar för flera hundra miljarder kronor, medan man i FN hotar med sanktioner mot Iran för att landet fortsätter med småskalig anrikning av uran för –som Iran uppger—fredliga ändamål. Nu (8/5) skriver han igen om kärnvapen: ”Blotta existensen av kärnvapen och kärnvapeninnehaven är nu inte nämnd. Mittfårans medier belyser nästan aldrig det terroristiska naturen i vapenarsenalerna i USA, Ryssland, Frankrike, England, Kina och Israel och tesen om terrorbalans som håller mänskligheten som gisslan för en total förintelse. Det är en klar indikation på att kärnvapenstater är terroriststater. men herregud, vem skulle våga säga nåt sånt i våra medier?” Denne brittiske professor menar att det enda våra medier varnar för ät till exempel Irans och Nordkoreas möjliga förmåga och vilja att skaffa kärvapen. Och han skriver mediekritiskt: ”Unga människor får inte längre lära sig om att kärnvapen existerar. De –liksom många andra medborgare—vet inte att vi alla skulle kunna försvinna på några timmar”. Och professor Farhang Jahanpour tycker att Albert Einstein hade rätt när han fastslog: ”Atomens lösgjorda kraft har ändrat allting utom vårt sätt att tänka och därför drive vir mot en aldrig tidigare upplevt katastrof”

....till Tuffs populära samtalscafé Filosofika, dit alla är välkomna redan tisdagen den 19 maj kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 Ämne: Varför mår så många mentalt dåligt? Inledare: Birgitta Karlfeldt

INTA BARA PESSIMISTISKT

Ibland känns det helt tomt, ja meningslöst att vara människa. Många känner nog igen sig. Då och då drabbas man av leda och obeslutsamhet och undrar varför man lever. Alltmedan Luther viskar på våra axlar att vi minsann borde göra det och det och det. Men någon annan typ väser förledande: ”Vad fan då för?”

För all del, med förnuftet inser jag att jag borde glädjas och känna livslust och skaparkraft. Här utanför blommar de japanska körsbärsträden i sin helt förföriska skönhet. Jag har överlevt en vinter till och borde alltså se ljust på livet, lika härligt ljust som det nu börjar bli här i trakten. När människor, som är snälla –för inte är dom väl bara hoppfulla gråterskor, som vädrar ett nytt offer?—frågar hur jag mår svarar jag alltid: ”Bättre än jag förtjänar!” Det är i traditionen från min gamle vän Roland Schütt, som dog vid 92 års ålder 2005. När jag en gång frågade honom, varför han som var så engagerad inte var medlem i de berömvärt aktiva pensionärsföreningarna, svarade han: ”I helvete heller! Där finns bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom pratar om är sina krämpor och jag har tammefan nog av mina egna!”

Ibland när jag riskerar att hamna i gänget ”Griniga gamla gubbar” slår det mig att jag är privilegierad. Bara att få träffa och intervjua så många olika människor är en väldig förmån och inspiration. De senaste dagarna har jag fått prata med en kandidat till EU-parlamentet, kommunens kulturchef och en för kenyanska barn engagerad Fåradalbo. Jag lever upp vid mötet med människor. Och i decennier har en kort dikt av Johannes Edfelt varit inpräntad i min skalle. Den heter ”Se människan” och en strof är iskall i sin svartsyn:

Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
--Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?

Men redan påföljande strof blir en lovsång till människan:

Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
--att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand

Fast på väggen i mitt arbetsrum hänger sedan årtionden en gulnad liten lapp med en dikt av --.om jag minns rätt— Karl Ragnar Gierow:

Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Att börja om på nytt
det kan jag inte.

Kläd svart min katafalk
och trummorna
bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna!
Rör trummorna!

Men på en annan lapp finns Stig Dagermans ord:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Ändå valde Dagerman att vid alltför unga år ”emigrera vertikalt”, ett uttryck som Ebbe Björkman myntade på Tyresöradion. I slutet av den här veckan firar Finska föreningen och Kulturförvaltningen det så kallade märkesåret med evenemang i Tyresö centrum 14-16 maj. Därför har vi flera finländska inslag här på radion, bland annat om den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, han som i unga år avslutade en dikt med:

Vad mer om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1236) 10-17 maj -09

Marianne Stieger: Where Do all the Angels Go?

Kära programledare!

Jo, kära lyssnare, ni horde alldeles rätt. Idag vänder jag mig i första hand till Radio TUFF:s programledare Åke Sandin. Jag har nämligen en alldeles personlig önskan. Åke, kan du inte spela den underbara sången ”Where Have All the Flowers Gone?” för lyssnarna och mig? Varför? Jo, det finns en speciell anledning till detta.

Den 3 maj fyllde den amerikanske protestsångaren Pete Seeger 90 år. Det är han som har skrivit texten till sången och även ”If I Had a Hammer” och ”Turn, Turn, Turn” om ni minns dem. Hur många protestmarscher Pete Seeger har deltagit i och hur många amerikanska presidenter han har häcklat, det går inte att räkna. Trots sin höga ålder ger protestsångaren med anledning av sin födelsedag en konsert i Madison Square Garden, vars intäkter går till en miljöorganisation som bevarar och skyddar Hudsonfloden. Man kan säga att Pete Seeger är Hudsonflodens skyddsängel.

(Här spelades i Radio Tuff "Where have all the Flowers gone?" med Pete Seeger)

Jag gillar människor som engagerar sig. Framförallt gillar jag tanken att med anledning av jämna födelsedagar samla in pengar till viktiga ändamål, istället för att köpa diverse onödiga prylar. Den tanken värnar vi om i TUFF. Ja, detta säger jag med tanke på min 75-årsdag om några år. Men än har ni gott om tid.

En annan skyddsängel har just gått bort, ”fångarnas ängel”. Birgitta Wolf von Rosen, som blev 97 år gammal och nyligen avled i den bayerska staden Murnau, var syster till den legendariske piloten Carl-Gustaf von Rosen, som blev bekant för sina hjälpinsatser per flyg till Biafra och Etiopien på sin tid. Men hon var också syskonbarn till Karin von Rosen, som var gift med Hermann Göring. Detta senare faktum tvekade Birgitta Wolf von Rosen aldrig att utnyttja under nazisttiden, när det gällde att rädda politiskt förföljda fångar.

Efter kriget startade hon organisationen ”Nothilfe”, som hjälpte unga straffångar i ett antal fängelser. Hon var också en av grundarna av Riksförbundet för humanisering av kriminalvården i Sverige. Se, det var en sann skyddsängel. Men hur många av oss kände till detta? Namnet von Rosen är så förknippat med Hermann Göring att de här hjälpinsatserna alldeles kommer i skymundan.

Här i Skåne har en annan, en mycket ung skyddsängel visat sig. I den lilla sydskånska byn Fru Alstad brann det häromkvällen. Den unga Nathalie Forsberg såg elden i grannens villa och den handikappade gamle mannen som stod i dörröppningen. Nathalie rusade över och bar gamlingen över till sin gårdsplan.

Nu är villan totalt utbränd och den gamle vistas på sjukhus. På frågan vart han sedan ska ta vägen svarade Nathalie Forsberg att han så klart ska bo hos henne och hennes familj. ”Jag har ju känt honom sedan jag var ett spädbarn,” var Nathalies självklara kommentar. Så talar en sann skyddsängel, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff (nr 1235) 10-17 maj 2009)

ROSOR från RADIO TUFF (nr1236) 09-05-10 till....

....till ledarskribenten i Dagens Nyheter Håkan Boström, som (2/5) bland annat skriver: ”Det måste gå att kritisera islam utan att bli kritiserad som rasist. På samma sätt som det måste gå att kritisera Israel utan att bli anklagad för antisemitism”

....till ABF:s tidning Fönstret (nr 2 / 2009), som citerar Mahatma Gandhi, som om den gamla ödesdigra vedergällningsprincipen sa: ”Öga för öga gör hela världen blind”. Och i ekonomiska kriser är Gandhis ord ännu mycket aktuella: ”Jorden har tillräckligt för allas behov men inte för allas girighet”, ett citat som låter ännu bättre på engelska: ”Earth has enough for Everybod’s need but not enough for Anybody’s greed”

....till Stockholmskännaren Finn Afzelius, som i ett e-brev tycker att rosorna i Radio Tuff, som vi delar ut är välförtjänta. Han berättar att han var i USA, när Obama blev vald och vilken lättnad det var för liberala demokrater, som känt sig förnedrade under Bush’ tid som president. Finn tycker att vi ska ge Barrack Obama rosor för att ”han har brännmärkt oanständigt höga bonusar och därvid använt ordet girighet vilket gett avtryck i hela världen, han har sagt att han skall lyssna inte diktera, han har påbjudit stängningen av Guantanamo, han har brännmärkt tortyr och även sagt att ansvariga kan ställas inför domstol, han har lättat på restriktioner mot Kuba, han har fört samtal med Venezuelas socialistiske president Chavez och han har genast sett till att stamcellsforskning får bedrivas vilket på sikt kommer att lyckliggöra tusentals människor”

....till spexaren och Monte Python-medlemmen Terry Jones, vars senaste bok på Karneval förlag hade titeln ”Terry Jones’ krig mot kriget mot terrorismen”. I The Guardian skriver han nu under rubriken ”Frisläpp torterarna -- och våldtäktsmännen också!” Han låtsas att han är livstidfånge på USA:s största fängelse Cook County Jail. Med häftig ironi kommenterar han diskussionen i USA om tortyren på Guantanamo, Obamas avslöjanden men ovilja att döma torterarna och förre vicepresidenten Cheneys invändningar att tortyren haft goda resultat. Terry Jones skriver: ”Jag kan inte nog tala om hur uppmuntrade jag och mina sadistiska medfångar här på Cook County är över Cheneys försvar av tortyrmetoderna.”

....till irländskan Mairead Maguire, som fick Nobels fredspris 1976 för sitt fredsarbete mot våldet på Nordirland. Vid en presskonferens i Jerusalem kritiserade hon Israels policy att riva ett 90-tal palestinska bostäder i det annekterade östra Jerusalem. Hon betecknade det som etnisk rensning och förklarade bland annat: "Den israeliska regeringens policy strider mot internationell lag, mot mänskliga rättigheter, mot värdigheten hos det palestinska folket".

....till den israeliska ickevåldsorganisationen New Profile, som för ett par veckor sedan fick besök av polisen, som beslagtog datorer och tog in medlemmar till förhör. Det motiverades med att de uppmuntrar vapenvägran, men själva menar de att de helt lagligt stödjer vapenvägrare moraliskt och juridiskt

Marianne Stieger: Body-count, indisk film och brunnar

Kära lyssnare!

Svininfluensan gör sin dödsbringande marsch över världen. Javisst - och massmedia går i spinn! Det talas hysteriskt om pandemi och massdöd med stora svarta bokstäver. Men en ständigt pågående massdöd talas det fruktansvärt tyst om.

I dagarna läste jag i en liten notis att ett spädbarn dör var femtonde sekund runtom i världen, enbart på grund av dåligt eller inget vatten alls. Jag är ingen matematiker, men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel: Var femtonde sekund – det betyder fyra barn i minuten. Det låter inte så mycket. Men låt oss gå vidare. Fyra barn i minuten gör 240 barn i timmen och då blir det 5760 om dygnet. 5760 älskade små barn som dör, därför att mödrarna inte har tillgång till rent vatten, eller ännu värre – inget vatten alls. Multiplicerar vi denna sorg med 365 dagar kommer vi fram till den förfärande siffran 2.102 400 spädbarn om året. Alltså mer än två miljoner spädbarn om året dör, därför att världens politiker inte förmår göra en samlad kraftansträngning för att klara vattenförsörjningen i de mest drabbade länderna. Tanken svindlar inför denna pågående massdöd.

Inför så mycket sorg flyr jag undan. Jag flyr in i mörkret av vår ny- eller återöppnade biograf. Här i Limhamn har nämligen den gamla biografen Centrum-bion återuppstått i den anrika biografsalongen från 1916. En av filmerna jag såg där var ”Maria Larssons eviga ögonblick”, en mycket vacker och mycket sorglig film av Jan Troell. Filmvisningen avslutades med en guidad tur i salongen, där en utställning om Maria Larsson och hennes familj visades av biografens unge och mycket entusiastiske ägare Alex. Varför en utställning just där, kan man undra? Jo, i huset mittemot växte filmens regissör Jan Troell upp. Alldeles säkert sprang han som barn på denna biograf och lade grunden till sin senare verksamhet.

Men det som är biografens verkliga kärna är de filmer som gett lokalen dess andra namn: Bollywood. Ni vet, efter Bombay, världens största filmstad. Så egentligen borde biografen heta Mollywood numera, efter att staden har döpts om till Mombay. Här visas i en indiskt inspirerad lokal de mest häpnadsväckande, mycket vackra indiska filmer. Häromkvällen lät jag mig, tillsammans med dotter och dotterdotter, förföras av indisk musik och en vacker indisk kärlekssaga. Alla tre drömde vi oss bort till indiska tempel och tropiska skogar fulla av tigrar. I denna film fanns inte tillstymmelse till fattigdom eller brist på rent vatten.

När jag så vandrade hem genom Limhamns gränder och andades in den rena saltmättade nattluften från havet, gick mina tankar från den vackra indiska kärlekssagan till en annan saga, nämligen den om Dharampur. Tänk att TUFF med hjälp av många dagsverken i skolor runt om i Sverige och många lojala medlemmar har kunnat hjälpa till att bygga mer än 150 brunnar med rent vatten i dessa fattiga bergstrakter! Tänk att vänliga människors köp av mangogram har lett till att mer än 90 000 mangoträd har kunnat planteras och konstbevattnas där och nu bär på vitaminrika frukter som gynnar många tusen människors hälsa i dessa avlägsna och fattiga trakter!

Se, det är en riktig saga, skulle den danske sagoförfattaren H. C. Andersen ha sagt. Låt oss alla fortsätta att spinna vidare på denna saga genom fortsatt arbete för rent vatten och dignande mangoträd, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (mr 1235) 3-10 maj 2009

”MONEY MAKES THE WORLD GO .....” MEN VART DÅ?

Minns du musikalen och filmen Cabaret med Lisa Minelli? Den baserades på Christopher Isherwoods bok “A Farewell to Berlin”, som utspelar sig i början av 1930-talet i det Tyskland som drabbades värst av alla länder av den dåtida ekonomiska krisen med många miljoner arbetslösa. I en av sångerna upprepades gång på gång: ”Money makes the world go around, go around....” osv.

På sistone har vi blivit upplysta om den häpnadsväckande girigheten hos privata makthavare, något som smittat av sig också till generaldirektörer och andra offentliga chefer. Medan demokratiskt och fackligt förtroendevalda jagas med blåslampa av våra medier undkommer de ekonomiskt mäktiga all närmare granskning. Är dessa krösusar så beundrade av journalisterna att de ska lämnas i fred? Eller anses de så förtappade att de inte behöver nagelfaras? Varför har vi inte fått se och höra några ingående intervjuer med dem som har så där en 50 gånger så höga löner och pensioner som idogt knegande medelsvenssons –för att inte tala om bonusar? Varför får de aldrig frågan, varför de behöver så vulgärt höga ersättningar? Eller frågan om de verkligen tror på alla människors lika värde, när de nu uppvärderar sig själva så elitistiskt?

Även kapitalismens mest hängivna anhängare har på sistone faktiskt talat om girighet, när de försöker förklara den ekonomiska kris som i höstas startade i vårt mönsterland USA.

I dagarna kom en ny rapport från Stockholms internationella fredsinstitut, Sipri. Den avslöjade att den internationella vapenexporten kraftigt hade ökat de senaste fem åren. Sverige ligger faktiskt på tio-i-topplistan men förstås långt efter de främsta vapenmånglarna: USA och Ryssland. Främst de oljerika länderna vid gulfen har starkt ökat sina vapeninköp. Det skärper läget i Mellanöstern, där Iran kan komma att känna sig hotat och därför upprusta ännu mer.

Produktionen och handeln med vapen omsätter biljoner kronor. Här kan några få göra feta vinster på produkter som blir miljoners grymma död. Fredsforskaren Jan Öberg i Lund brukar tala om MIMAC. Det betyder Militär-industriella-mediala-akademiska-komplexet. Det är en kvartett med stor makt och därmed ett ödesdigert inflytande över politiken. Det skapar överdrivna hotbilder som gör det lätt för politiker även i demokratiska stater att kunna beskatta sina medborgare.

Vi var många som vid kommunismens fall i Östeuropa önsketrodde på en mindre krigsgalen värld. Och visst nedrustade Ryssland, men inflytelserika vapenmiljardärer i USA lyckades fortsätta med upprustningen med hjälp av nya påhittade hotbilder. Nu fick den muslimska världen ersätta ”ondskans imperium”, som president Reagan hade kallat Sovjetunionen, som det nya förfärliga hotet. Det ledde bland annat till att Irak 2003 med falska förevändningar anfölls. Vilket katastrofalt elände det har lett till sedan dess vet vi.

I början av 1930-talet lär man alltså i den ekonomiska krisens Berlin ha sjungit om att ”Money makes the world go around, go around....”. Men pengarna bidrog då till att världen gick åt helvete. Hitler kunde med hjälp från vapenproducenter, typ Kruppkoncernen, upprusta Tyskland och starta det helt förödande andra världskriget. Nu i den nya krisen borde någon begåvad musikal- eller filmförfattare göra en ny ”Cabaret”. Där kanske refrängen kunde lyda:

”Money makes the World go to Hell, go to Hell, go to Hell.....”
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1235) 3-10 maj 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1235) 09-05-03 till....

....till Tyresöbon Bitte Isacsson som skickat oss följande citat: ”De vanligaste och minst påkostade krigsmonumenten är de i rullstol.”

....till Lokaltidningen MItt i Tyresö som mitt ibland alla annonserna trängt in en liten notis under rubriken: ”Skola får solidaritetspris”. Det handlar om Tuff-priset till Kumla skola i Tyresö. Skolan fick priset för sina mångåriga jättefina insatser för de omfattande Tuff-projekten i Indien.

....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett brev till Tuff bland annat skriver: ”I början av mars kom statistiken för vapenexporten 2008 och det var verkligen ingen uppmuntrande läsning. Sverige har aldrig exporterat för så mycket tidigare: 12,7 miljarder kronor. Ett nytt rekord alltså, som inte alls känns upplyftande. Sydafrika var det största köparlandet (leveranserna av Jas Gripen som börjar rulla igång), följt av Nederländerna, Danmark, Grekland och Pakistan...” Anna tar också upp försvarspropositionen och följderna av Georgienkriget i höstas på svensk politik. Hon skriver: ”Jag tycker snarare det visar på vilka ryggmärgsreflexer som löser ut och enkla lösningar tas till istället för att föra en aktiv politik som förebygger de hot som man ser framför sig. Men istället ska vi nu sitta på ändan och vänta. Tur att Svenska Freds håller kvar sitt demokratiarbete i Ryssland i alla fall!” Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek påpekar också: ”Inom klustervapenområdet fortsätter våra påtryckningar gentemot UD och politikerna att Sverige ska få till stånd en snabb ratificering av förbudet. I dagsläget är det 6 länder som ratificerat, och det krävs att ytterligare 24 länder gör det innan det träder ikraft. Sverige är ju ordförandeland i EU till hösten, men det verkar som att ratificeringen kan bli av till våren.”

....till författaren Margareta Zetterström, som i Aftonbladet (22/4) skriver om FN-konferensen om rasism. Hon finner det märkligt att till och med katolska kyrkan, som annars brukar framstå som en reaktionär kraft, här uppvisade större politisk klokskap än det moderna och progressiva Sverige. I motsats till västländernas ombud vid FN-konferensen om rasism stannade Vatikanens representant Tomasi kvar i salen, när den iranske presidenten talade. Han förklarade att FN till sitt väsen just är ett forum där alla medlemsnationer kan uttrycka sin mening. Och då får man acceptera att ibland höra synpunkter som man själv inte delar.

....till den brittiska tidningen The Independents krönikör Adrian Hamilton, som (21/4) finner västdiplomaternas uppträdande vid rasismkonferensen barnsligt. Han skriver bland annat: “Det finns numera böcker av västliga akademiker, som hävdar att den israeliska lobbyn i USA utövar ett oproportionerligt stort inflytande. Om det västliga uttåget från konferensen inte gjorde något annat, så bevisade det detta påstående”

....till Nasira Omidy, som torsdag den 7 maj tillsammans med Ulla Carina Sellergren inleder ett möte om Afghanistan. Nasira hörs senare här i Radio Tuff men efter inspelningen sa hon bland annat: ”Åke, du ska veta att de fattiga afghaner, som blir hjälpta tack vare pengarna från Tuff, de tackar sin Gud i sina böner och ber honom att beskydda Tuff –fast de vet förstås inte vad Tuff är”

REVISIONISTER FÖRTALAS MEN BEHÖVS

Jag har sagt det förut. Det är en förmån att varje vecka i 24 år oavlönat ha kunnat göra Radio Tuff. Det ger mig ett oberoende som välavlönade journalister inte har. Behöver man inte snegla på lönehöjningar och befordringar vågar man ifrågasätta en del av mittfårans trossatser och till och med påpeka att även de historiebilder som närmast upphöjts till religiösa dogmer har sina överdrifter och ensidigheter.

Jo, jag vet att det kallas revisionism och i dag har revisionist blivit ett skällsord hos etablissemangens medielakejer och det tycks också skrämma historiker av facket till att vara tystare än nödvändigt, men de är förstås beroende av sina forskningsanslag. När jag pluggade historia på universitetet talades det med aktning om dem som vågade ifrågasätta etablerad historia och ibland komma med nödvändiga omvärderingar och korrigeringar. På den tiden gällde föraktet ”hovhistorikerna”. Det var sådana som skrev följsamt om politiska och religiösa makthavare. I dag finns de också men borde kanske nu kallas ”mediehistoriker”.

Nyss hörde vi här i Radio Tuff docenten Seppo Isotalo kommentera böcker som tog upp de sovjetiska ubåtar i svenska vatten som hysteriska medier fablade om varje sommar i många år. Jag medger att jag själv till att börja med rycktes med av upprördheten över den sovjetiska ubåten U 137, som 1981 dundrade in i Blekinges vatten, där den grundstötte och låg där som en död padda. Men sedan läste jag Ingemar Myhrbergs bok ”Ubåtsvalsen” och började fundera:

Om U 137 var en ondsint spionbåt, hur kom det sig att hon körde in i svenskt militärområde i övervattensläge med dundrande dieselmotorer, som hördes av massor av människor i trakten? Varför var hon iväg in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte kunde gömma sig under vattnet? Hon lär ha haft kärnvapen ombord, men är verkligen ryssarna så korkade att de utrustar en spionbåt med sådana? Ju mer man tog del av fakta, desto svårare blev det att tro på ett avsiktligt intrång, utan felnavigering blev alltmer sannolikt. Det blev också kommendören Karl Anderssons övertygelse, han som var den officer som först gick ombord på den sovjetiska ubåten.

Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Groggfarbröders iakttagelser från sina verandor accepterades som sanning liksom halvpackade ynglingarnas observationer från fritidsbåtar, när vittnesmålen kunde användas för att höja lösnummerförsäljningen genom att trendriktigt förvandlas till ”bevis” för hotfulla ubåtar. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.

Detta har vi i Radio Tuff skildrat regelbundet. Några av de ubåtstroende har förträngt sakargumenten för att i stället ägna sig åt att stämpla oss som Moskvalakejer. Liknande har vi erfarit när vi påpekat alla förbrytelser mot förlorarna i andra världskriget och som historieförfalskningar avslöjat en massa ständigt i medierna upprepade anklagelser mot dessa förlorare. Då har vi av mäktiga lobbygrupper och opportunistiska medier brännmärkts som ”historieförfalskare”, ja rentav som antisemiter.

Men Radio Tuff fortsätter att vara just tuffa revisionister och sanningssägare, lovar

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1234) 26/4-3/5 2009

ROSOR från RADI0 TUFF (nr 1234) 09-04-26 till....

....till Tidningen Tyresö Nyheter, som delas ut till alla kommunens hushåll och som har en trespaltig artikel under rubriken ”Kumla skola får solidaritetspris”. Det handlar om årets Tuff-pris för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete”. I artikeln redogörs för Kumla skolas mångåriga insatser genom dagsverken för Tuffs många Indienprojekt. Redan på 1970-talet byggdes i Indien ett skolhus med fem klassrum, som än i dag bär namnet Kumla Wing. I tidningen finns också en bild på fem Kumlalärare, som den 13 maj i år organiserar ett nytt dagsverke. I samma nummer av Tyresö Nyheter finns nästan en hel sida om Tyresöradion med uppgifter om Radio Tuff och med bilder på åtta av de intervjuade och med rubriken: ”Även finskt, norskt, jordanskt på 91.4 MHz”

....till Sveriges Televisions nyhetsprogram Aktuellt, som (20/4) intervjuade ambassadör Mathias Mossberg, som just kommit ut med boken ”I mörka vatten”. Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning och berättar bland annat om sådant som förtegs från militärt håll. Mera om detta i ett inslag med Seppo Isotalo i denna veckas Radio Tuff. Se också Radio Tuffs krönika ”Amalia lurade alla godtrogna” från maj 2008. Finns på http://tuffsandin.blogspot.com/2008_05_01_archive.html

....till Radio Tuffs medarbetare sedan 16-17 år tillbaka, Hampus Eckerman, som vid Tyresö närradioförenings årsmöte den 21 april på sitt humoristiska sätt underhöll deltagarna genom att berätta om sin jordenruntresa häromåret, varifrån han 50 veckor i rad rapporterade till Radio Tuff, säkert ett unikt rekord för frivillig radio. Vid årsmötet omvaldes Anders Linder och Christina Melzén till ordförande resp. vice ordförande i närradioföreningen.

....till en debattartikel i Dagens Nyheter (20/4), undertecknad av bland andra förre ärkebiskopen KG Hammar, skådespelaren Sven Wollter och ordföranden i Kristna Studentrörelsen Kristoffer Moldéus. Den har rubriken ”Inbrottet på Saabanläggningen var nödvärn”. De tar upp rättegången mot de tre som i mars tog sig in på Saab i Linköping och förgäves försökte desarmera några av de Gripen-plan som skulle exporteras till Sydafrika. Skribenterna påminner om att en tredjedel av Sydafrikas människor lever i extrem fattigdom, under två dollar om dagen. De erinrar också om att enligt UD skall svensk utrikespolitik ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. De slutar sin artikel med: ”Om det blir en fällande dom, om desarmeringen inte sätts in i sitt sammanhang av fortsatt svensk vapenexport mot riksdagens egna riktlinjer, till ett land som ännu inte lyckats ta hand om sina fattiga, luktar det tveklöst dubbelmoral”. Deras artikel hjälpte inte för den 21 april dömdes de tre ickevåldsaktivisterna till 4-6 månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. För några månader sedan intervjuades en av de tre, Pelle Strindlund, här i Radio Tuff.

....till en beundransvärt engagerad människa, Inger Holmlund från Hälsingland. På 90-talet genomförde hon ett biståndsprojekt i Kenya för flera kvinnogrupper. Det stöddes en smula av oss i Tuff som bidrog med 13 000 kr. I höstas satte hon i gång en kampanj under namnet ”Budkavle för en kärnvapenfri värld”. Redan har alla Norrlands kommuner nåtts av budkavlen och haft manifestationer med namninsamling mot dessa fullständigt djävulska vapen, av vilka det finns 27 000 i världen. Den 24 oktober, FN-dagen, når budkavlen Tyresö, där Tuff planerar att då ha en manifestation i Tyresö Centrum. Om någon månad hörs Inger Holmlund under en halvtimme på Succékanalen 91,4 - Tyresöradion .

....till de allt flera kloka människor, som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller för att hedra någon bortgångens minne. Hittills i år har 8 500 kr kommit in på det sättet och de skickas oavkortat till våra partners i Indien, där det blir tusentals mangoträd, dignande av vitaminrika frukter.

VARFÖR DENNA HÄXJAKT PÅ ÅLDRINGAR?

Ser den 14 april i Dagens Nyheter att i Afghanistan har Nato dödat sex civila, därav två barn. Det är en pytteliten notis. Den behöver inte vara större med tanke på att anfallskrigen mot Afghanistan och Irak har orsakat någon miljon civila dödsoffer.

Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.

Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.

Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.

Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.

Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.

Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun.

Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.

Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:

”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”

Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.

De senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009

Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:

”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv

Marianne Steger: Valfrihet – vår tids förbannelse

Kära lyssnare!
Nog har väl även ni drabbats av vår tids förbannelse – valfriheten?
Ständigt förväntas vi göra viktiga val. Det må gälla vilket tv-program vi väljer att se, vilken tidning vi väljer att läsa, vilken av alla ostsorter i kyldisken vi väljer att förgylla frukosten med, och inte minst vilken av alla el-kraft-producenter vi väljer. Och då gäller det att välja rätt: ren eller oren el, hur i fridens namn ledningarna nu kan skilja på det?

Här ringer de från Nordkraft, Sydkraft, Östkraft, Västkraft, Mellankraft och kraft från ovan. Och alla vill att jag ska välja just dem och deras kraft. Och alla erbjuder de de allra mest förmånliga rabatterna. Ett företag erbjöd rabatt för att jag är pensionär, ett företag för att jag är nyinflyttad, ett företag för att det just hade en kampanj på gång. Ännu har inget företag erbjudit mig rabatt för vackert väder eller för att jag själv skulle vara särskilt vacker. Just det senare erbjudandet väntar jag förgäves på. Men kommer det – ja, då nappar jag alldeles säkert. Men än så länge har jag lyckats värja mig mot alla slags erbjudanden.

I dagarna fick jag ett telefonerbjudande att välja en ny aktiefond, en fond som skulle ge större utdelning än alla andra jag tidigare fått erbjudande om. En manlig stämma, som säkert hade skolats i att låta vederhäftig och mån om mitt bästa, försökte få mig att nappa på just det här erbjudandet. Och detta i tider när börsen åker slalom. Nej tack, det valet avstod jag ifrån.

I tidningen annonserar en friskola just nu med ”sista-minuten-omval”. Det här erbjudandet riktar sig till de stackars niorna som har gjort sitt gymnasieval och inte kommit in där de ville. Just den här friskolan erbjuder en samhällsvetarlinje som ska vara bättre än alla andra samhällsvetarlinjer.

Jag frågar mig bara om alla de här valen gör oss säkrare och mera demokratiska. Själv slänger jag numera helt odemokratiskt på luren så fort jag hör ordet ”kraft” eller ”aktiefond” i personens presentation av sitt ärende. Hur ska då inte eleverna känna sig i sin oro och tvekan? Här gäller det verkligen att det finns engagerade föräldrar i bakgrunden. Vi blir så upptagna av att göra alla dessa till synes viktiga val att vi inte orkar bry oss om de riktigt viktiga valen. Till exempel borde vi ställa oss frågan om det inte skulle satsas ännu mera på svaga elever, så att de klarar sitt förstahandsval till gymnasiet? Riktigt viktigt vore också att få välja mellan verkligt oberoende fria tidningar, och inte mellan samma koncerns alla likriktade blad.

Ett bra val gjorde Tysklands konsumtions- och miljöminister Ilse Aigner i veckan. Hon tog det radikala beslutet att förbjuda genmanipulerad majs. Hennes beslut berodde delvis på att giftet i det manipulerade utsädet som ska döda majsbaggen också dödar andra insekter, som till exempel nyckelpigan, bortsett från alla andra konsekvenser. Det var enligt min åsikt ett viktigt och riktigt val.

En annan som orkar göra ett viktigt val, trots så hög ålder som 86 år, är den tyske psykoanalytikern Horst-Eberhard Richter från Giessen. Vid påskens många fredsmarscher i Tyskland under mottot ”Slut med krigs- och ockupationspolitiken”, valde han att inför 2000 fredsdemonstranter utanför rådhuset i Frankfurt uppmana oss med följande ord: ”Vi måste se oss alla som en enda stor familj. Det handlar om en radikal andlig och social förvandling.” På frågan hur han orkar kämpa så för fred, svarade Richter: ”Det gemensamma engagemanget gör mig stark.”

Det är sådana ord om ger oss på Radio TUFF kraft att även fortsättningsvis hålla på med den här frivilliga och obetalda verksamheten. Det är vårt val, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 19-26 apeil

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1233) 09-04-19 till....

....till den undersökning, som för några dagar sedan visade att förbluffande många unga människor drabbas av rigorös föräldrakontroll, så kallat hedersförtryck. Det visar att Tuffs offentliga möte i detta ämne med Zubeyde Demirörs den 8 april var både motiverat och vältajmat.

....till gandhianen Jan Viklund, som påminner vad Riverbend, en muslimsk kvinna i Bagdad 2004 skrev på sin blogg: (http://riverbendblog.blogspot.com/2004_08_01_riverbendblog_archive.html)
”I decennier stod kyrkor och moskéer sida vid sida i Irak. Vi firade jul och påsk med våra kristna vänner och de firade Eid tillsammans med oss. Vi kategoriserade aldrig varandra som "kristna" eller "muslimer". Det spelade aldrig någon egentlig roll. Vi var grannar och vänner och respekterade varandras religiösa seder och helger. Varken kriget eller självmordsbomberna har något att göra med islam eller kristendom. ’Islam’ är den nya ’kommunismen’ i det nya kalla kriget, som ska skrämma världen att beväpna sig till tänderna i ’självförsvar’ ”. Nästa Tuff-möte handlar just om Irak. Det är Irakfödda Widad Zaki som inleder i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 29 april kl 19

....till Kumla skola i Tyresö, som i torsdags (16/4) erhöll Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. I nästan fyra decennier har skolan gjort årliga dagsverken och därmed starkt bidragit till alla Tuff-projekten i Indien. Senare i denna veckas sändning berättar vi mera om priset. (Dessutom finns på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com Tuffs pressmeddelande om priset.)

....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit och hjärtligt gratulerat Kumla skola till priset. Han skriver bland annat: ”Operation dagsverken kan synas obetydliga men de har givit konkreta resultat, till exempel lärarlöner, mat till eleverna, skolbyggnader, läromedel, bibliotek, laboratorier, toaletter, vattentillförsel och elektricitet. Vi vill hylla er anda att arbeta för skolor tusentals kilometer från Tyresö. Det har alltid väckt en fin känsla hos alla elever och lärare här”. Bhikhu minns också när han under ett av sina besök i Sverige följde ett av Kumlas dagsverken och hur fascinerad han blev av elevernas påhittighet att få in pengar. Och han talar om ”generösa bidrag från Kumla och andra skolor med underbar koordination av Tuff”
(Hela Bhikhus brev finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com )

,,,,till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (8/4) bland annat skriver: ”I skuggan av kriget i Gaza har rivningarna av hus i det palestinska Östra Jerusalem fortsatt. Enligt Israeli Committee Against House Demolitions har 712 hus rivits sedan år 2000. Anledningarna är bl.a. byggandet av judiska bosättningar, i bestraffande syften, och i de allra flesta fall, för brott mot bygg- och zonindelningslagar som utformats och drivits igenom utan hänsyn till palestiniers åsikter eller till behoven i området. Dessa rivningar är strikt förbjudna enligt Genèvekonventionen som slår fast att en ockupationsmakt inte får förstöra egendom." (Mera om detta på http://www.krf.se/publikationer )

....till insändarskribenten Nima Gholam Alipour som i DN (11/4) skriver under rubriken ”EU bildades i fredens tecken - stoppa dess upprustning!”. Han skriver bland annat: ”EU som bildades i fredens tecken har i dag en stor militär organisation som kostar mycket pengar. Förutom femton stridsgrupper finns det en stor militär byråkrati inom EU. Enbart Europeiska försvarsbyrån har ungefär 326 miljoner kr i budget och 100 anställda”.

KUMLA SKOLA FÅR SOLIDARITETSPRIS

Kumla skola i Tyresö har ofta kallats svenska skolmästare i internationell solidaritet. Det är välförtjänt, för sedan början av 1970-talet har skolan varje år gjort dagsverken för mycket fattiga jämnåriga i indiska skolor. Redan 1975 uppfördes i delstaten Gujarat en skolbyggnad med fem klassrum, som än i dag bär namnet Kumla Wing.

Sedan dess har Kumla bidragit till många av Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) projekt i Indien. Det har blivit skolbibliotek, skolmatsalar, skoltoaletter, skollaboratorier, ja till och med en medicinfabrik. På 1990-talet fick tack vare Kumla och andra skolor 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare ”a smile for a while” som indiska partners uttryckte det. Dessa hårt arbetande och extremt lågavlönade bodde med sina familjer i eländiga läger, där det för Tyresöpengar år efter år uppfördes 50 stora skoltält och anställdes lika många unga lärarinnor. Där fick barnen elementär undervisning, ett mellanmål per dag en uppsättning kläder.

De senaste åren har Tuffpengar, bland annat från Kumla, finansierat sex skolor bland de fattigaste av de fattiga. De finns i det tidigare så försummade indiska området Dharampur. Där får uppåt tusen barn till analfabeter undervisning, logi och mat.

För sina mångåriga insatser har nu Kumla skola just fått Tuffs pris för berömvärt lokalt solidaritetsarbete. Tuffs vice ordförande Monica Schelin, varje vecka medarbetare i Radio Tuff på 91,4 MHz, berättar:

-- Tyresö Ulands- och FredsFörenings pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” har sedan 1993 vartannat år utdelats till föreningar, grupper och enskilda, från Luleå i norr till Värnamo i söder och Orust i väster. Det består av ett diplom och 7000 kr. Det är inte villkorat, fast nu hoppas vi, att Kumla ska använda pengarna som bidrag till lärares resa till de indiska projekten. Tidigare har många från Kumla besökt Tuff-projekten i Indien och blivit imponerade och inspirerade av hur förvånansvärt mycket och bra som uträttats för pengarna. Men i dag finns ingen kvar på skolan av dessa Indienresenärer.
------------------------------------
(Pressmeddelande från Tuff)

Bhikhu Vyas: CONGRATULATIONS TO KUMLA SCHOOL, TYRESÖ

(Bhikhu Vyas är tillsammans med sin fru Kokila och flera medarbetare, både hinduer och muslimer, Tuffs partner sedan 1979. Om Tyresöskolan Kumlas mångåriga insatser för massor av utmärkta projekt för tusntals mycket fattiga indiska barn, se ovan)

We in Valod & Dharampur [India] are extremely happy to learn that Ake & Monica will give away TUFF PRIZE to Kumlaskolan on 16th of April. Please accept our heart - felt congratulations. As the pioneer of Sister Schools Cooperation - for organizing most successful Operation One Day’s Work (OODW) year after year - without a break, for last 30 [?] years, there could not be a better choice. OOWD may look small gestures on the face of it; but they have given concrete results : Salaries of Teachers & Food for Students, Buildings, Laboratories, Teaching Aids/ Equipments, Libraries, Sanitary Blocks, Water Works, Electricity . What not ?

We have seen all this happening in last two & a half decades, in many a schools in the poorest communities. Sister - Schools is a unique action - oriented concept, in the International Field. Again, Kumla has a habit of breaking former records. Let us salute your spirit of working for schools [and also other community development programs for poor] in our invisible corner, thousands of kilometers away from Tyreso. It had always been a great feeling for all the students and teachers here. I am so delighted to tell you that education [and development] are spreading fast amidst challenging logistics in the isolated commune of Dharampur, on account of generous contribution of Kumlaskolan, followed by many other schools, with wonderful coordination of Tuff.

When I am penning this note, my mind goes back to those exciting days, when I had been to your school, first time in 1984 and then several times, during my 7 visits of Sweden. It was an experience of life, to be amidst nice students & teachers, trying to generate support through several creative methods; a mix of fun, commitment and education!

While the families all over the world are becoming more and more self - centered, the Swedish Sister Schools Cooperation gives trust in the goodness of the wider society. It is such a delight to learn that there are schools like Kumla far far away, who are thinking of and are concerned for schools in our part of the world, Sister - Schools Cooperation is a practical model of Friendship in Action. In a way, you are joining a mission, targeted finally to peace and development. On account of many little efforts at many places, we may see one day, a new & better world - order. Let me congratulate you for TUFF AWARD & convey best wishes to the lovely students & friendly teachers. I hope that all at Kumla would sustain the traditions established by the stalwarts who are retired and carry forward the Torch
-------------------------------------------
Bhikhu Vyas, Tuffs partner i Indien sedan 1979

ALLA KORSFÄSTA, BRÄNDA, VÅLDTAGNA....

(En krönika eller påskbetraktelse i PAX från 1985. Finns i min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”)

På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan säga så i den nymoraliska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.

Olof Fahlén har skrivit en bok om hur häxor behandlades i ”den gamla goda tidens” Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades år 1675 sextiofem ”häxor”, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.

De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. ”Offer för tidens tro” står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.

Kampen mellan det goda och det onda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå. Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, hur de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor ha sex med självaste Satan, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.

Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än vår nutida Ubåtskommission.
x x x
Visst är det egendomligt att religionen i vår del av världen har en avrättningsmanick som sin symbol. Jag vet inte hur många tusen eller kanske miljoner arma satar som romarna dödade genom korsfästning. Men enbart efter kväsandet av det stora slavupproret ett århundrade före den världsberömda påsken i Jerusalem hängde 7000 fångar och ruttnade på sina kors.

Men nog är den särklassigt mest kände av alla korsfästa en fascinerande gestalt. Det som förundrar mig mest är inte hans uppståndelse. Den tror jag inte riktigt på, trots att jag därmed lär frånhända mig den trösterika möjligheten till ett evigt paradis.

Nej, det konstiga är att han under en tid, då den mest hänsynslösa vedergällning accepterades som självklar, utvecklade en så otvetydig ickevåldslig etik, låt vara att Laotse, Konfucius och Buddha långt tidigare gjort detsamma.

Ännu konstigare är att denna lära enbart med hjälp av sina egna pacifistiska metoder lyckades utbreda sig över hela det krigiska romarriket. Det kan ingalunda ha varit lätt att från början förutse, att den avrättade judiske timmermanssonen skulle komma att sopa tempelgolven med krigsguden Mars och andra folkkära beläten.

Allra konstigast är kanske ändå, att denna religions anhängare efter det segerrika genombrottet snarare offrat åt Mars än åt Jesus. Att med hjälp av Bergspredikan försöka skildra det kristna västerlandet har i århundraden varit den grövsta hädelse.

Jorden är kanske en annan planets helvete, undrade under andra världskriget Aldous Huxley, författare av bland annat boken ”Du sköna nya värld”

Påskdagens återuppståndelse är inget i jämförelse med alla de krigshjältar som återuppstår i i medierna. Där skidras militärparader, som i tjusighet tävlar med alla skildringar av hur det onda segerrikt bekrigades. Dessa propagandautspel görs med jämna mellanrum av de militära komplex som sedan 1945 farit fram nästan som fascisters likar på många håll i världen. De har dessutom genom sina kärnvapen lyckats göra forna tiders häxjägare till larviga småhandlare i djävulsutdrivning och bålbrännande.
x x x
”Om bara efter ett enda krig de som nesligt dog i smutsen kunde återvända, skulle historien ta en annan kurs”, skrev på gamla dar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi.

Ja, det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade.... Men se upp för de självgoda: segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1232) 12-19 april 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1232) 09-04-12 till....

....till Dagens Nyheters Ola Larsmo som (7/4) bland annat påpekar att många anser att människans högsta syfte är ständig vinstmaximering för egen del. Men Larsmo håller inte med utan skriver: ”Bara så kunde samhället utvecklas, genom att man snodde åt sig så mycket det gick. Den som påstod något annat var en hycklare och, tja, okunnig om nationalekonomins grundläggande principer. Även under dagens bonusdebatt finns en motsättning mellan två oförenliga sätt att se på samhället. De bonuskramande direktörerna är ju i sina egna ögon nyttiga – de ägnar sig åt rationell vinstmaximering. De som finner dem giriga och skadliga för samhällsmoralen står för en okunnig syn på saken. Och ingen verkar heller klandra dem – den enda som får spö är Wanja Lundby-Wedin. Som inte fått någon bonus”

....till Svenska Dagbladet, som (9/4) bröt den märkligt ensidiga mediefokuseringen på Wanja Lundby-Wedin genom att –äntligen! - granska huvudpersonen i AMF-skandalen, förre VD:n Christer Elmehagen, han som på tio år anser sig vara värd 100 miljoner kronor

....till historikern professor Stig Hadenius, som i tidskriften Populär historia (nr 9/2008) skriver om Folke Bernadotte. Han var FN-medlare och mördades den 17 september av israeler 1948 i Jerusalem. Om efterspelet skriver Hadenius: ”Inom kort stod det klart vilka som låg bakom mordet, men ingen av dem dömdes för dådet. Inte heller någon av dem som fattade beslutet om avrättningen fick något straff. Blivande premiärministern Yitzhak Shamir var en av de tre bakom dödsdomen. Men har aldrig talat om sin roll eller beklagat medlarens död. Den person som höll i geväret, Yehoshua Cohen, blev så småningom livvakt och vän med Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion. Dag Hammarsköld besökte 1958 Ben Gurion på kibbutzen Ein Avdat i den nyuppodlade Negevöknen. Yehoshua Cohen fanns vid hans sida. Dagen efter visiten upplystes generalsekreteraren om Cohens bakgrund och han blev enligt ögonvittnen våldsamt berörd: ’Vilka lymlar’, sade han. ”Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig mer igen’ ”

....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som gjort dokumentärfilmen ”När ska såren läka?”, som handlar om Indonesien. På den indonesiska valdagen på skärtorsdagen (9/4) skriver Wechselmann bland annat om den förbluffande radikala och starka kvinnorörelse som redan på 1960-talet fanns men som brutalt krossades av general Suharto. När hon frågar tidnings- och universitetsfolk i Indonesien om varför det politiska våldet ännu plågar landet, får hon svaret: ”General Suhartos militärkupp och massmord på kommunister, vänsterfolk och kineser åren 1965-67 skapade ett samhälle som än i dag styrs av militära hat- och hotbilder”

....till skärtorsdagens datum den 9 april, för den dagen 1913 föddes Roland Schütt, vars insatser på Tyresöradion och för Tuff vi ännu minns med glädje. Vid den sista intervjun med honom fick han frågan vad han egentligen trodde på och svarade: ”Jag tror på TUFF, på icke-våld och internationell solidaritet”. (Bara taggar dock till två andra händelser samma datum: Den 9 april 1940 inledde tyskarna ockupationen av Norge och Danmark. Den 9 april 1948 begick israeliska soldater massakern på civila i den palestinska byn Deir Yassin, vilket starkt bidrog till att många hundra tusen palestinier flydde eller etniskt rensades)

....till en Tyresötjej med turkiska rötter, Zubeyde Demirörs, som i en knökfull Tuff-lokal i onsdags (8/4) med delvis egna erfarenheter berättade om ”hedersvåldet” och den rigorösa kontrollen av döttrar i många familjer från Mellanöstern. Senare i denna veckas Radio Tuff berättar Monica Schelin mera om detta.

....till fyra solidariska skolor som under vårterminen gör dagsverken för Tuffs omfattande projekt för uppåt tusen fattiga elever i indiska Dharampurs 200 små fattiga byar:
Alléskolan i Floda den 29 april
Kumla skola i Tyresö den 13 maj
Bergtorpsskolan i Täby den 2 juni
Tyresö skola den 8 juni

....till de många Tuff-medlemmar, som möjliggör för aktivisterna att jobba på. Allra viktigast är de uppåt 400 medlemsavgifterna. Men också många solidariska människors gåvor garanterar att vi till exempel kan betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifter för Radio Tuff. Visserligen sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat men vi har andra kostnader. Inte heller drabbar vi skattebetalarna, eftersom vi inte har några offentliga bidrag. Så använd gärna Tuffs plusgiro 16 01 37 -6

“.... utan fanatiska överdrifter....”

I tisdags var det på nytt en träff i Tuffs diskussionscafé. Det har det vitsiga namnet Filosofika, vilket antyder att det också är fråga om att dricka kaffe och att trivas. Främst tack vare Göran Flodman har dessa diskussioner regelbundet förekommit under många år. Och det är också Göran som angivit tonen, som alltid präglats av många åsikter, tolerans mot oliktänkande och ömsesidig respekt, trots att diskussionens vågor alltid gått höga.

Ämnet nu senast var ”Finns det goda idéer?”. Svaret på denna fråga är enkelt, för det är klart att det finns goda idéer, ganska många rentav. Men lika lätt som det är att kläcka bra idéer, lika svårt brukar det ofta vara att förverkliga dem. Det blir gärna en massa snack men inte mycket verkstad. Och ursäkten brukar vara: Vi saknar pengar.

Under träffen lästes krönikan ”En lagom god idé” upp. Den hördes också i förra veckans Radio Tuff och skrevs av ”vår man i San Francisco” Bengt Svensson. På tal om den påminde Göran Flodman om att också Grönköpings Veckoblad var ganska lagom i sina åsikter. En gång hade den uppmaningen:

”Iakttag gudsfruktan, sedlighet och nykterhet – men utan fanatiska överdrifter”

Alla mentalt friska tycker att fredlig samlevnad, alltså en värld utan massmord på medmänniskor, är en jättebra idé. Den har stöd också i både religiösa och allmänt humanistiska värderingar. Ändå förekommer krig alltför ofta. Och visst går vår tids krig till just fanatiska överdrifter, eftersom deras flesta dödade är civila. Anfallet på Gaza i vintras var till och med en fanatisk överdrift av Gamla testamentets otäcka vedergällningsprincip. Här gällde det hundra tänder för en tand eller hundra ögon för ett öga. Över 1300 palestinier dödades, därav ca 400 barn, medan tio soldater och tre civila dödades på den israeliska sidan.

Kloka människor brukar peka på det mäktiga militär-industriellt-mediala komplexet. Redan president Eisenhower varnade för det, och han hade ändå varit de allierades ÖB i andra världskriget. Detta komplex har numera ett ännu större och ödesdigert inflytande i världen. Många militärer vill förstås främja sina karriärer –och löner—genom att skrämma med ondsinta fiender. Och stor hjälp har de av medierna som tycker att det är häftigt att belysa massdödande och konflikter och varna för hot, verkliga eller påhittade. Var fanns västvärldens undersökande journalister för sex år sedan när det som ett faktum påstods att Saddam hade förfärliga massförstörelsevapen som på någon timme kunde förinta västliga storstäder, en grundfalsk förevändning för det olycksaliga anfallet på Irak 2003?

Kollar man de pengar som satsas på fredsinsatser och jämför med pengarna till rustningar och krig, förstår man bättre varför det blir krig. Förenta Nationernas budget utgör bara någon ynka bråkdel av vad världens länder lägger ner på sina krigsmakter. Minst lika stora är skillnaderna mellan de statliga svenska anslagen till fredsrörelsen och anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna. På 1980-talet påpekade Per Anders Fogelström att enbart Lottakåren på ett år fått större anslag än Svenska Freds hade fått på 100 år.

På sistone har vi lärt oss att vår elit i sin girighet gått till fanatiska, ja vulgära överdrifter med sina obegripligt höga löner och feta bonusar. Det visar bara pengarnas makt även bland i övrigt intelligenta människor. På rustningar och krig finns det för några få mäktiga människor enorma vinster att göra. Det är inget nytt. Redan i sin bok ”The Crazy Ape” från 1972 skrev Albert Szent-Györgyi:

”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst””

När samme man fick nobelpriset i medicin 1937 anade han det kommande världskriget och bad sin mäklare att placera prispengarna i aktier som inte gick upp i krig. ”Alltså förlorade jag mina pengar men räddade min själ”, skriver han.

Och vår svenske miljökämpe Björn Gillberg konstaterade med bitter cynism: ”Regeln är att människan gräver sin egen grav, bara timpengen är tillräckligt hög”.

Ibland får det här olyckliga sambandet mellan krig och ekonomi erkännande också av de krigsansvariga. President Lyndon B Johnson (minns ni honom?) förklarade glatt:

”Upptrappningen i Vietnam övertygade de amerikanska affärsmännen om att de inte under den närmaste framtiden behövde frukta några ekonomiska bakslag”.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1231) 5-12 april 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1231) 09-04-05 till....

....till DN-Kulturs krönikör Sverker Lenas som (3/5) skriver under rubriken: ”Bara skulder kvar. Bubblornas värld kanske aldrig återkommer”. Han skriver bland annat: ”Lån utan egentliga värden paketerades om och såldes vidare under falsk beteckning. När kreti och pleti gör sådant kallas det förfalskning och leder till fängelsestraff. När finansinstituten gör samma sak klarar de sig undan med förmaningar om återhållsamhet och får ta emot skattefinansierade räddningspaket”. Han citerar Mike Davis i New Left Review, som bedömer, ”att Obama har lika stor chans att återuppliva bankerna som han har att vinna mot pashtunerna i Afghanistan”,

....till Den kristne fredsaktivisten och studierektorn Rolf Bergling i Uppsala, som lämpligt till påskveckan har påmint oss om att ”den gyllene regeln” finns i varianter i olika världsreligioner: Kristendomen: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem”. Islam: ”Ingen av er är troende förrän han önskar för sin broder det han önskar för sig själv”. Judendomen: ”Det du inte vill att människor ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot dem”. Konfucianismen: ”Gör icke mot andra vad du icke vill att de ska göra mot dig”. Taoismen: ”Betrakta din nästas vinst som din egen vinst, och din nästa förlust som din egen förlust”. Buddhismen: ”Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv”. Hinduismen: ”Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv”

....till minnet av Ulf Smedberg och Bengt Löthén, som gick bort förra veckan. Ulf på Renlavsgången i Tyresö var veteran inom den radikala rörelsen och livskamrat till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl. Bengt bodde tidigare i Tyresö och var under flera år Tuffs kassör. Vi kommer att minnas dessa jättebra människor med tacksamhet och glädje

....till förre Sidamedarbetaren Johan Brisman som rapporterar om skadorna på SIDA-projekten i Gaza: 45 anläggningar av dessa förstördes eller skadades av den israeliska krigföringen i vintras. Att reparera eller återställa det beräknas kosta ca 140 miljoner kr. Sida har redan beslutat att satsa 40 miljoner kr till det, men arbetet försvåras starkt av blockaden mot Gaza. Johan Brisman anser att det är Israel och inte svenska skattebetalare som bör betala.

....till Tuffs senaste utskick till medlemmarna. Det innehåller flera lockande arrangemang. Redan onsdag denna vecka är det en diskussion om ”hedersvåld” och annat förtryck av kvinnor. Inledare är Zubeyde Demirörs. Hon är Tyresötjej med turkiska rötter och aktiv i Fryshusets grupp Elektra. Alla välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 den 8 april kl 19. Fika får vi också. Under de kommande veckorna blir det också möten om Irak och Afghanistan.

....till fredstidningen PAX, vars senaste nummer innehåller många läsvärda artiklar, flera skrivna av redaktören Eva Kellström Froste. Bland annat finns två helsidor om att internationella fredsaktivister utmanade en stor flygvapenmässa i indiska Bangalore. PAX ingår i medlemsavgiften till TUFF: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6

....till de allt flera kloka och solidariska människorna som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller beklaga någons bortgång. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica, tel 712 25 81 eller på ake.sandin@tyresoradion.se

Marianne Stieger: SAND, VIND OCH VATTEN

Kära lyssnare!

Hur var det Falstaff Fakir sade? ”Vatten är ett farligt gift som omger Visby stift.”
Vatten är helt livsavgörande för oss människor, och ändå handskas vi så vårdslöst med det. Inte nog med att vi förgiftar det med alla kemikalier som står till buds, nej, vi inser inte heller vilka krafter vatten kan utlösa. Tar vi sand i förening med vatten, ja, då blir det rent av livsfarligt.

Vad får mig att tänka i dessa banor? I fredags var det exakt en månad sedan som stadsarkivet i den tyska staden Köln brakade samman. Varför? Jo, staden bygger en tunnelbana. Och för att kunna dra tunnlarna, pumpas vattnet i marken bort. Och när man pumpar bort vattnet, kommer sanden i rörelse. Vad händer då? Marken sätter sig och hus rasar ner i gropen. Det var vad som hände i Köln. Ett av husen som rasade ner i gropen var det gamla stadsarkivet i Köln med skrifter tillbaka till niohundratalet, skrifter som är oersättliga. En tragisk historia, men lika tragiskt är att två unga män miste livet när även grannhuset rasade ihop.

Nu frågar sig alla berörda politiker och fackmän hur något sådant kunde inträffa. Jag som totalt okunnig amatör inser att sand och vatten i förening är fullständigt livsfarligt, när det väl kommer i rörelse. Tänk på tunneln genom Hallandsåsen! Men tunnelbanebyggarna i Köln står helt oförstående inför detta ”fenomen”. Slarv? Inkompetens? Inte vet jag, men förlusten av två människoliv och oersättliga dokument kräver att ansvariga ställs till svars.

Nu hotas en annan dyrbarhet av samma öde. I Köpenhamn står den underbara Marmorkirken med sina 100 000 ton oersättlig marmor alldeles i närheten av Kongens Nytorv och det kungliga slottet. Kyrkan och området runt omkring står på Unescos lista över omistliga kulturarv. Trettio meter från kyrkan har stadsplanerarna för avsikt att dra fram tunnelbanan och bygga en ny tunnelbanestation. Det är helt ofarligt, påstår förståsigpåare, trots att kyrkan ligger så nära havet att stora massor sand och vatten sätts i rörelse vid bygget. Protester mot bygget har pågått utan resultat under en längre tid, men raset av stadsarkivet i Köln har nu fått Trafikudvalget, trafikutskottet i Köpenhamn, att dra öronen åt sig. Låt oss hoppas att protesterna blir lika framgångsrika som när almstriden pågick i Kungsträdgården.

I veckan hade min vanligaste dagstidning ett lyckat aprilskämt, ett sådant där skämt som man önskar vore sant. Redaktionen för första-april-skämt, om det finns en sådan, presenterade en vinddriven bil med en generator på taket. Vilken önskedröm! Äntligen skulle vi kunna vi använda bilen med noll utsläpp. Underbart! Men underbart är kort och vi kan bara fortsätta drömma om en så totalt miljövänlig bil.

Däremot har sjöfarten börjat ta vindkraften i bruk igen. Inte för att återgå till gamla tiders inte alltid så romantiska segelfartyg, utan genom att bygga nya moderna containerfartyg som får draghjälp av stora segel. M/S Beluga Skysails ägs av ett tyskt rederi och har blivit efterfrågat av speditörer som vill beställa miljövänliga frakter. Ett drakliknande segel, som fästes vid båten med en lång wire lyckas dra det 132 meter långa fartyget i fyra knops fart med avslagen motor. Wow, säger jag!

Att även havsbottnen lockar står helt klart, och där handlar det naturligtvis om naturtillgångar som olja och gas. Ryssarna har redan placerat en flagga vid Nordpolen på 4500 meters djup. De andra länderna som omger Nordpolen är också på hugget. Låt oss bara hoppas att jakten på naturtillgångarna inte förgiftar havet så till den milda grad att Falstaff Fakirs ord kan parafraseras på följande sätt ”Vatten är ett farligt gift som omger all världens stift.”

Glad påsk med mycket sol, lagom vind och promenader vid vattnet önskar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 5-12 april 2009 (nr 1231)

Runeberg och den döende ryssen

Vårt kära broderfolk, finländarna, är aktuella i år. I sekler tillhörde Finland konungariket Sverige. För precis 200 år sedan blev det ett tsarryskt storfurstendöme för att sedan vid första världskrigets slut bli självständigt.

I min barndom vid Höga kusten var landet på andra sidan Bottenviken högst påtagligt för oss ångermanlänningar. Under kriget fanns i nästan vartannat hem ett finländskt krigsbarn. Min lillebror var från Kemi och hette Helge --precis som min far.

”Finlands sak var vår” och mina föräldrar mottog flera utmärkelser för sina insatser. Och på hyllan här i Bollmora står ännu en av trä snidad björn på ett askfat med texten ”Syväri 1943”. Det var en gåva från Finland och Syväri är detsamma som floden Svir, där den finsk-ryska fronten länge stod stilla och där finländska soldater fördrev tiden med träsniderier.

Min pappa kunde många av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagsmorgnarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum recitera dikten Döbeln vid Jutas: ”Jag måste upp, om än i min grav jag låge. I dag avgörs Finlands öde....”. Min mamma var inte förtjust utan bad honom ofta att hålla tyst.

I min fars fotspår kan också jag flera dikter ur ”Fänrik Ståls sägner” utantill. Under min militaristiskt indoktrinerade pojktid var det förstås de många heroiska inslagen i dikterna jag fäste mig vid, till exempel:

Och hade jag helst vid kanonerna där
en veteran,
en man som lärt sig att bruka gevär,
en krutsprängd fan!
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
en femtonåring, en grev Schwerin
skall svara för batteriet.
Vad håller en sådan för min?

Den där femtonåringen skötte sig bra men stupade och led ”hjältedöden”, så Runeberg hyllar honom i diktens slutstrofer. Numera uppskattar jag mest Runebergs lyriska dikter. Fast i ”Fänrik Ståls sägner” finns i alla fall dikten ”Den döende krigaren”, full av medkänsla och empati också för den ryska fienden.

Den handlar om ett slag vid Lemo utanför Åbo i juni1808 och börjar:

Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand.
De slagnas sista andetag
ren tystnat efterhand;
det mörknade kring land och hav,
och lugn var natten som en grav.

Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid.
Hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän som kunde få
hans sista avskedsord,
ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar,
en hatad främling här han var.

Men sen berättar Runeberg om en ung kvinna:

En fridlös vålnad lik hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle väckt ur dvalan såg.

Till sist hittar kvinnan sin älskade:

Hon såg och ropte högt hans namn
det kom ej svar igen,
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.

Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.

Slutraderna i denna dikt av Johan Ludvig Runeberg är tänkvärda:

Begrät han mänskans hårda lott
att plågas och att plåga blott?

Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var.
O, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1230) 2008-03-29

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1230) 09-03-29 till....

....till en 93-årig japan, Tsutomu Yamaguchi, som överlevde två atombomber. Han var i Hiroshima den 6 augusti 1945, då ca 100 000 japanska civila brändes ihjäl av den amerikanska atombomben. Brännskadad fördes han till Nagasaki, där han den 9 augusti upplevde nästa atombombsanfall. Han klarade sig igen och medan hans son dog av cancer är hans eget enda problem dålig hörsel på ena örat. Han säger: ”Jag utsattes för radioaktiv strålning två gånger och det är nu dokumenterat. Nu kan jag hjälpa till att berätta om fasorna med atombomber för unga människor.” (Källa: Aftonbladet 25/3)

....till professorn och idéhistorikern Sverker Sörlin som på Dagens Nyheters kultursidor (26/3) skriver om en aktuell diskussion: ”Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.” På tal om Wanja Lundby-Wedin skriver Sörlin: ”Kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa”

....till Kristna Fredsrörelsen som just firat 90 år. Det är starkt att oförtrutet hålla på så länge att bekämpa krigiskt massmördande, en aktningsvärd ålder som bara överträffas av Svenska Freds, som grundades redan 1883. Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris som delades ut den 28 mars gick till Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, en förening som skildrades för något år sedan här på Tyresöradion.

....till veckomagasinet Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren), som gör två intressanta påpekanden: 1) USAs försvarsdepartement betraktar inte Rysslands nuvarande rustningsplaner som ett hot . USA:s försvarsminister Gates har också påpekat att de demografiska förändringarna i Ryssland redan i sig innebär en bantning av landets försvar. 2) En EU-kommission har kommit till slutsatsen att det var Georgien som inledde fientligheterna i Sydossetien i augusti i fjol. Bidragande till det klara utslaget är att kommissionens ledamöter kommit över en hemlig order från den georgiske presidenten Saakasjvili.

....till Svenska Freds som i ett pressmeddelande säger sig vara ”starkt kritiska till hur allianspartierna spelat upp Ryssland som ett hot och därigenom driver på nya satsningar på försvaret”

....till protesterna mot den svenska vapenexporten. Den slog rekord under 2008 med 12,7 miljarder kr, den högsta siffran i svensk historia, en ökning med hela 32 procent från 2007. 13 procent av exporten gick till länder som Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain och Malaysia. Svenska Freds konstaterar att Sverige fortsätter att sälja krigsmateriel till krigförande länder, till diktaturer och till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Se också: http://fredsbloggen.blogg.se

....till solidariska människor som fyller på Tuffs fond för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”, som vartannat år har delat ut ett pris för detta till föreningar grupper och enskilda. En av Tuffs främsta aktivister sedan decennier, Monica Schelin, undanbad sig presenter när hon i mitten mars fyllde 70 och uppmanade i stället bekanta att bidra med ett belopp till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 . Glädjande nog har över 4000 kr kommit in och kampanjen fortsätter. Märk talongen med ”Monica”.

....till smarta människor som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram, som redan bidragit till att 90 000 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter, har kunnat planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar. Mangogram finns för 1) att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av. Kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller av ake.sandin@tyresoradion.se

Bengt Svensson: EN LAGOM BRA IDÉ

Hej alla lyssnare!
Jag ser att det efterlyses goda idéer till "Filosofika" på Tufflokalen på tisdag(?).Jag vill bidra med en god idé redan nu. Det är inte en sådär fruktansvärt god idé, som jag skulle vilja påtvinga alla människor. Det finns folk, som totalt vägrar att leva efter denna idé, och det har jag absolut inget emot. Men det är helt klart en rätt bra idé, och världen skulle se mycket bättre ut, om fler höll sig till denna idé, särskilt beslutfattare på alla områden.

En lagom bra idé, alltså. Tänk om alla kasinokapitalismens operatörer och manipulatörer nöjt sig med att bli lagom rika, så hade de kunnat fortsätta med sin kasinokapitalism tills de blivit lagom gamla, medan resten av oss fortsatt vara lagom nöjda.

För ett halvår sedan läste jag i en amerikansk affärstidning en flera sidor lång artikel om ett 75 år gammalt svenskt världsrekord, som fortfarande stod sig. Det var världsrekordet i ekonomisk svindel, som innehades av Ivar Krüger alltsedan 1932, då han oväntat avled i Paris. En professor i San Diego skrev nyligen en tjock bok om honom. Artikelförfattaren antydde att det där rekordet kunde befinna sig i fara, och mycket riktigt, en amerikan vid namn Bernard Madoff, som inte heller ville vara lagom, hade byggt upp ett pyramidspel på 65 miljarder dollar, som plötsligt kraschade, när spelarna, förlåt investerarna, började vilja ta ut sina pengar. Pengarna hade försvunnit i ett svart hål, som inte alls var lagom stort utan jättestort. Allt som fanns kvar var en liten lya på Manhattan, som Madoff hade köpt åt sin kära hustru för 50 miljoner dollar eller så. Myndigheterna gräver förtvivlat efter de resterande 64 miljarder 950 miljoner dollarna.

Jag anser alltså, att kapitalismen är en god idé, men bara så länge den är lagom. Lagom reglerad, lagom skattad och tagen på så där lagom allvar.

Samma sak med religion. Jag går själv i statskyrkans filial i San Francisco några gånger om året, vilket är alldeles lagom. Gud är lagom sträng, och helvetet är nedlagt, eftersom etablissemangets vd vägrade hålla temperaturen på en lagom nivå.

Nu hoppas jag bara att våren i Tyresö blir lagom varm, och att ni får det lagom roligt.
------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1230.

DE FÖRDRIVNAS ELÄNDE

För precis sex år sedan var jag på Cypern, kärleksgudinnan Afrodites ö. En natt stördes sömnen av ständigt flygplansbuller. Morgonen därpå fick vi veta att amerikaner och britter hade anfallit Irak. Än en gång besannades påståendet att krigets första offer är sanningen. En förevändning för den folkrättsvidriga attacken hade varit Saddams hotfulla massförstörelsevapen – de som inte fanns i verkligheten utan bara i krigspropagandan.

På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.

Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen

Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:

”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”

Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.

Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.

I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.

Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22

Marianne Stieger: Pudlar och andra bisarra händelser

Kära lyssnare!

Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.

En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.

En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.

Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.

Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.

Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.

Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1229) 09-03-22 till....

....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Under krigen i forna Jugoslavien
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”

....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.

....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”

....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.

....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.

....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.

....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1227) 09-03-08 till....

....till LUCA (Föreningen för Lokal Utveckling i CentralAmerika) på vars hemsida http://www.123minsida.se:80/luca det nu står: ”Vi skickar ett stort tack till TUFF (Tyresö Utlands- och Fredsförening) som hjälpt oss med insamlingen. TUFF har själva bidragit med 5 000 kronor av egna insamlade pengar. STORT TACK TILL TUFF FÖR ALL SOLIDARITET OCH HJÄLP MED VÅRT PROJEKT! I fredags fick vi veta att en äldre dam, Gertrud Svanström, som lyssnat till Radio Tuff, beslutat att alla vänner och bekanta, som ville uppvakta henne på hennes födelsedag, uppmanats att sätta in pengar på vårt solidaritetskonto. DET BLEV HELA 3 000 KRONOR. STORT TACK! I lördags den 21 februari fick vi veta att vi fått 1 000 kronor från en kvinna, som tidigare varit barnmorska i Zimbabwe och numera bor i Basel. Hon hade hört information om oss på Tyresös Radio Tuff. ETT STORT TACK TILL DIG MARIA STRÖM-NILSSON!” Luca har också en länk till Tuffs hemsida: Se http://www.123minsida.se/luca/22593975

....till Dagens Nyheters ekonomijournalist Hasse Eriksson som (27/2) har två helsidor under rubriken ”Fondbolag placerar i kärnvapen”. Han hänvisar till den ”svarta lista” som sjunde AP-fonden upprättade på bolag, som utvecklar eller producerar kärnvapen och klusterbomber. Nu visar det sig att fyra fondbolag i stället har ökat sina investeringar i sådana vapenindustrier. Det nämns att Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, den 1 juni i fjol hade en helsida på DN:DEBATT under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”.

....till den kristna tidningen Broderskap, som på ledarsidan i sitt senaste nummer har flera citat från Radio Tuff.

....till Margaretha Nordgren i tidningen VI, som är den enda svenska journalist som lyckats få en intervju på kvinnofängelset Hinseberg med den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic, som är dömd till 11 års fängelse. Plavsic är 79 år och svenska regeringen har två gånger avslagit hennes nådeansökan. Det gör att domen i praktiken förefaller att bli livstid. Hon är mycket bitter på den svenska behandlingen av henne. ”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset”

....till Helena Thorén som i tidningen TyresöMagasinets marsnummer skriver under rubriken ”Sänd på Tyresöradio”. I ingressen sägs: ”Radio är en fantastisk kanal för att nå många människor”. Och vidare påpekas: ”Snart 25 år har Tyresö närradioförening sänt radio på 91,4 MHz. Med från starten och fortfarande lika aktiv är Tyresö Ulands- och FredsFörening, som sänder Radio Tuff på söndagar kl 17. De har förmodligen svenskt rekord i antal sändningar med över 1200 program”

....till Theodor Lindgren, som just möjliggör att vi kan sända radio varje vecka. Tekniskt duktig och ständigt lika hjälpsam rycker han in som nu när ordinarie radiomakare är bortresta

....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i tisdags (3/3) dryftade ämnet ”Religioners inflytande på politiken”. Livligt diskussion med många inlägg av olika deltagare. Nästa Filosofika blir tisdag den 31 mars, då ”goda idéer” blir ämnet.

....till de solidariska människor som förutom medlemsavgiften (200 kr och 80kr för familjemedlem) har satt in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men föreningen har kostnader, inte minst för hyran av Tuff-lokalen.

Marianne Stieger: Debattens höga och upprörda vågor

Kära lyssnare!

Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.

En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.

Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.

När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.

De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.

Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)

KONTRAPRODUKTIVA PROTESTER OCH LAGAR

Ofta brukar jag framhålla att det är lyssnarnas kommentarer som inspirerar mig att fortsätta med den här frivilliga ”barfotaradion”, nu på 25:e året. Min senaste krönika här i Radio Tuff har tack och lov åstadkommit reaktioner.

Jag tyckte där, att det inte är duktiga israeliska tennisspelare, som skall straffas för vad deras regim ställde till med i Gaza. Nu invänder en engagerad människa att tennismatchen i Davis Cup mot Israel är en landskamp och därför bör den bojkottas. Men för mig vore detta ytterligare ett exempel på den ständigt och missbrukade kollektivskulden, som varit rasismens implicita favoritargument och drabbat så många oskyldiga av olika etniciteter så grymt på olika håll i världen.

Någon ansåg också att jag relativiserade Gazabornas grymma öde genom att ta upp det folkrättsvidriga amerikanska och brittiska angreppet på Irak 2003, som orsakade mångfalt flera dödsoffer och dessutom miljoner flyktingar. Det är märkligt, hur positivt många beskriver dessa båda stormakter, som tillsammans med andra segermakter sedan andra världskriget farit fram nästan som fascisters likar lite varstans i världen. Massmorden på civila i Gaza var trots sin hemskhet en kvantitativt långt mindre förbrytelse jämfört med västliga stormakters tradition att från luften massdöda civila. Men dessa miljoner dödsoffer har ju främst ”bara” varit japaner, tyskar och vietnameser, så gärningsmännen har blivit mycket mera hyllade än förebrådda.

Men nu hör jag till min förfäran att fyra butiker i Södertälje bränts ner. Flygblad från några som kallar sig ”Global Intifada” har spridits och de innehåller just uppmaningar att bränna ner butiker som säljer amerikanska varor –vad det nu ska vara bra för? Dessa hetsporrar agerar ju helt kontraproduktivt, för folk blir ju med rätta förbannade på dessa mordbrännare som förstört varor för 30-40 miljoner kr. Om det verkligen är en politisk protest bidrar det bara till en oförtjänt opinionsframgång för USA:s utrikespolitik.

Lika bedrövad blir jag av rapporterna om att vissa grupper nu förbereder våldsamheter mot matchen Sverige-Israel i Davis Cup. Dessa aktivister är med sina odemokratiska metoder en tillgång för de märkligt många Israelvännerna runtom i världen, vilka är mycket framgångsrika med att ständigt i medierna ensidigt larma om att just judar alltid varit och är förföljda av andra folk. Maskerade våldsverkare, som konstigt nog i medierna betecknas som ”vänsterextremister” bara för att de själva kallar sig för antifascister (AFA) väcker berättigad avsky. Fattar dessa aktivister inte att de genom sina metoder är den bästa reklamen för fascismen på flera decennier här i Sverige. ”Om dom där är antifascister”, tänker Svensson, ”så kanske fascismen är ganska schysst ändå”

Jag har fått välvilliga varningar också för min förra krönika, till exempel: ”Du kommer att få fan för att du inte nämnde att den konservative brittiske biskopen Williamson faktiskt också grovt hade underskattat antalet dödade judar i andra världskriget”. Jo, jag medger att jag på grund av utrymmesbristbrist utelämnade detta faktum. Dessutom är jag van att få fan för ett och annat som jag påstår i min privilegierade ställning som oavlönad krönikör. Vågar därför lite mera än andra -- behöver inte ängsligt blicka på lönekuvert eller mittfårans politiska åsiktspoliser.

Men historisk sanning är ofta dold bakom propagandakulisser. Förut påstods det alltid att Pol Pots regim i Kambodja på 1970-talet ”mördade” ett par miljoner stackars människor. Nu när rättegångar mot ännu levande skyldiga har börjat sägs att 200 000 kambodjaner dödades, trots allt långt färre än det antal som dödades av amerikanska bombningar. Men därtill kommer ungefär 1½ miljon som dog av svält och umbäranden på grund av regimens politik.

Är det då någon skillnad på att dödas avsiktligt och att dö på grund av omänsklig politik? Knappast för offren men skuldfrågan blir inte lika enkel. I indiska Bengalen under de brittiska kolonialherrarnas tid dog 1943 ungefär tre miljoner av svält, faktiskt flera än i alla otäcka europeiska läger detta hemska år. Men ingen skulle vilja hävda att britterna ”dödade” dessa bengaler.

Ingen lyssnare har kommenterat mina påpekanden om att flera västeuropeiska länder med förakt för yttrandefriheten burar in folk som tvivlar på den gängse bilden av andra världskriget. Dessa lagar har genanta likheter med de hädelseparagrafer som förr i världen tillämpades och än i dag används i religiöst fundamentalistiska länder. I onsdags (25/2) dömdes i München den 73-årige förre vänsteraktivisten Horst Mahler till sex års fängelse. Han fick fem år för att på Internet ha framfört sina tvivel på den etablerade historieskrivningen om tyska illgärningar under andra världskriget. Dessutom fick han ytterligare ett år för att han vägrade att göra en pudel.

Det är möjligt att också dessa lagar är kontraproduktiva. Många kan ju börja ifrågasätta tillförlitligheten hos en historiebild, som måste skyddas av repressiva åtgärder mot dissidenter.
--------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1226) 2009-03-01

HAMPUS ECKERMAN: Rapport nr 1 från Malaysia

Hej alla lyssnare,
När ni hör detta har jag nyligen anlänt till Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad.

På vägen mot Kiev, en av mellanlandningarna, placerades jag vid en glad norrman som var på väg mot Georgien för att sälja skottsäkra västar. Under några timmars tid utbildade han mig i den senaste stridsutrustningen, hur enskilda soldater länkas ihop via trådlösa nätverk, hur de kan ha små skärmar placerade på ärmen som automatiskt uppdateras med översiktkartor överområdet, deras stridskamraters positioner samt var eventuella minor är placerade. Som vanligt har tekniknördarna haft rena julafton. Man kan önska att samma teknikentusiasm kunde läggas på de stackars fattiga vars mark ofta förvandlas till stridsfält.

På planet från Kiev till Bangkok uppfylldes en av mina värsta mardrömmar: Jag placerades vid ett gäng israeliska backpackers. En del skulle säkert säga attdet handlade om karma och jag fått detta för mina synders skull. Israeliska backpackers är kända och ökända över hela världen. Missförstå mig rätt nu, men det handlar inte om israeliska turister i sig, utan mycket specifikt om israeliska backpackers. Det handlar oftast om unga grabbar, precis klara med den israeliska militärtjänsten. Fem av dem genererar lika mycket ljud som ett medelstort italienskt bröllopsfölje och de är lika odrägliga som svenskar på skidsemester.

Vanan de fått att beordra runt palestinier tar de gärna med sig på semestern och använder mot lokalbefolkningen. De stolpar gladeligen runt med kängorna på i vandrarhemmen, glatt skrikande till varandra utan minsta tanke på de som kan tänkas vilja ta sig en eftermiddagstupplur. Detta hår fått dem avstängda från en stor andel hostels och isräliska myndigheter försöker förgäves instruera sina unga ambassadörer i att anpassa sig till lokala sedvänjor. Isräliska backpackers ses sällan ensamma utan rör sig alltid i grupp. Detta beror på att det handlar om gamla lumpargäng, men också på att de är trötta på att behöva försvara sitt land för alla andra de kommer i kontakt med.

Det gäng jag placerades vid var glada och uppsluppna, vad det verkade som handlade det om deras första utlandsresa. Med endast apelsinjuice att dricka skrålade de ändå glatt på ett av Sveriges tidigare bidrag till melodifestivalen, Army of Lovers, hyllningslåt till Israel. Mot detta hjälper inga öronproppar i världen.
* * *
Efter över 10 timmar av sömnlöshet tillsammans med de israeliska ryggsäcksturisterna och några timmars förtjusande dvala på planet mot Kuala Lumpur var jag äntligen framme. Jag gillar Kuala Lumpur, stan är utmärkt att vandra runt i, trafiken är ganska sansad vilket gör den till en bra inkörsport till Asien och det finns gott om saker att se på. En sak jag såg denna gång fick dock nackhåren att resa sig på mig.

För några år sedan skapades skandalrubriker i tidningarna om fenomenet Bonzai-kittens. Det startade med en hemsida om hur man stoppade små kattungar i glasflaskor för att låta dem växa upp der, hoppressade mot flaskans kanter. Givetvis vad det en falsk hemsida, men det hindrade i vanlig ordning inte djurrättsaktivister från att ta den på största allvar. I Malaysia såg jag något ännu värre. Bonzai-trädgårdstomtar.

På små paket kunde man köpa dessa stackars varelser. Små, hoppressade i en liten ask utan tillgång till mat, vatten eller luft. Fjärran från de skogar där tomtarna egentligen lever. I dessa små lådor satt trädgårdstomtarna, så paralyserade av apati att inte ett ljud kom ifrån dem. Allt under hoppet om att någon en dag skulle befria dem från deras 15 kronors askar och släppa ut dem i naturen. Och även då kan man undra hur de kan klara sig i Malaysia bland ormar och ödlor.

Behandlingen av trädgårdstomtar är ett lackmus-test för hur civiliserat ett land är. Här misslyckades Malaysia kapitalt.
---------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff nr 1226

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1226) 09-03-01 till....

....till Dagens Nyheters Stefan Helgesson som (24/2) i en recension av Christer Sturmarks bok ”Personligt samtal med fritänkare” bland annat skriver: ”Länge utgick sociologerna från den så kallade sekulariseringstesen: ju modernare samhälle, desto mindre religion. Tesen såg ut att stämma ungefär fram till 1980-talet. Sedan dess har islamiska, kristna och hinduiska väckelser fått ett enormt genomslag nästan överallt i världen: Nord- och Sydamerika, Afrika, Indien, Mellanöstern, Ryssland.” Helgesson skriver vidare: ”Det enda påtagliga undantaget är Europa, särskilt Västeuropa. Men här är utvecklingen asymmetrisk: Medan kristendomen betyder allt mindre för européer i gemen har islam tagit plats i offentligheten på ett synbart överraskande sätt.” (Nästa träff i Tuffs diskussionscafé Filosofika är redan tisdag den 3 mars kl 19 i Tufflokalen, Myggdalsv 80 och då är ämnet ”Religioners inflytande på politiken”

....till den brittiske stjärnjournalisten John Pilger som i “Information Clearing House” (21/2) skriver under rubriken ”Cambodia's Missing Criminals” med anledning av att rättegångarna mot Pol Pot-regimen nu inletts. Problemet med denna av FN uppbackade tribunal, menar han, är att den endast befattar sig med de gamla ledarna för Khmer Rouge men inte med de ansvariga för andra civila dödsoffer: Pilger skriver bland annat: ”Det var tre stadier i Kambodjas holocaust men bara ett av dem har fått plats i det offentliga minnet. Det är högst osannolikt att Pol Pot skulle ha kommit till makten om inte Richard Nixon och hans rådgivare Henry Kissinger hade anfallit det neutrala Kambodja. 1973 fällde amerikanska bombplan mera bomber över Kambodjas tätbefolkade områden än de som fälldes över Japan under hela andra världskriget, motsvarigheten till fem Hiroshimas” Enligt Pilger var det tredje stadiet av kambodjanernas elände när britter och amerikaner 1979 införde ett förödande embargo mot Kambodja bara för att dess befriare, Vietnam, tillhörde fel sida i det kalla kriget. Om detta skriver Pilger: ”Få utrikeskampanjer har varit lika cyniska och brutala. I FN begärde britterna att den nu störtade Pol Potregimen i FN skulle behålla rätten att respresentera sina offer och röstade med Pol Pot i i FN-organen, inklusive Världshälsoorganisationen, som därför förhindrades att verka inom Kambodja”

....till Malmös kommunalråd Ilmar Repalu, som råkat i blåsväder på grund av Davis Cupmatchen mot Israel. Dels har han kritiserats för att av säkerhetsskäl ha beslutat att matcherna skall spelas utan publik, dels har han blivit påhoppad av politiska motståndare, som närmast anklagat honom för antisemitism för hans klarspråk om Gaza. I Sydsvenskan (24/2) får han chans att bemöta kritiken. Han vidhåller dock sin inställning till Gazakriget, skriver om bomberna mot bostäder, sjukhus och FN-skolor och fördömer användandet av fosfor, som brännande borrar sig in i köttet på människor. Och han slår fast: ”För mig är det mord varje gång ett barn dödas i krig. Jag kan aldrig acceptera att 412 barn har dödats i kriget på Gazaremsan eller att nästan 40 procent av dem som skadats i kriget är barn. Liksom Jan Helin anser jag att det är en galenskap som passerat all mänsklig och moralisk gräns.”

....till Tuffs indiske partner sedan 30 år tillbaka, Bhikhu Vyas. På tal om att två tuff-aktivister –gratis som vanligt—härom veckan i tre omgångar informerade eleverna vid Tyresö skola om de många tuff-projekten i Indien skriver han nu: ”Självklart ska vi ge något av projekten namn efter Tyresö skola, som i flera år så berömvärt bidragit till finansieringen av dem.”

....till Tore Persson, som i tisdags (24/2) framträdde vid ett möte, arrangerat av Svenska kyrkan och TUFF. Han har tidigare bott två år i Israel och de senaste tre månaderna varit ekumenisk följeslagare i den palestinska byn Yanoun. Mycket kunnigt och mångsidigt informativt redogjorde han med bilder för palestiniernas situation med bosättare, vägspärrar och andra problem.

RELIGIONERS INFLYTANDE PÅ POLITIKEN

Nyss hörde vi här i Radio Tuff att nästa träff i det uppskattade diskussionscaféet Filosofika är den 3 mars och att ämnet då är rubrikens. Vid närmare eftertanke är det ett så vittomfamnande ämne att det riskerar att bli vittomfumlande.

För några decennier sedan spelade religioner västvärlden inte någon större roll i vår sekulära politik. Enligt en opinionsundersökning anser i dag bara 17 procent av oss svenskar att religion är en viktig del av vårt vardagliga liv. Men ett av våra regeringspartier kallar sig nu kristdemokratiskt. Och i vårt grannland Tyskland är det största partiet den Kristdemokratiska unionen (CDU) med förbundskanslern Angela Merkel i spetsen. Under den kommunistiska tiden i grannlandet Polen utgjorde katolikerna en motvikt mot regimen. Då var fri abort tillåten i Polen, dit svenska kvinnor för den skull åkte. Efter 1990 har det katolska inflytandet i Polen ökat, aborten är fri i Sverige, så nu går aborttrafiken i motsatt riktning.

Just i så kallade etiska frågor har religionerna ett klart inflytande på politiken. Abortfrågan är nämnd men också beträffande homoäktenskap och sexualitet spelar religionerna en roll, ännu mera utanför Europa. I USA utgör de så kallade högerkristna en stark påtryckningsgrupp, som bland annat hjälpte Bush till makten. Det var bara några veckor sedan Obama upphävde det märkliga förbudet mot att låta amerikanska biståndspengar gå till fattiga länder som använde dem till familjeplanering och aidsbekämpning.

Samma prydhet har inte präglat USA:s högerkristna i fråga om att tillgripa militära medel, alltså massmord på medmänniskor, i varje fall inte på dem som man utmålar som ”onda” eller som lever under en ”ond” regim. Dessa kristna tillhör ofta hökarna.

När kristdemokraten Alf Svensson var statsråd intervjuade jag honom. Han hade många schyssta åsikter, men någon icke-våldsman i Jesu efterföljd var han inte.

Ändå spelar religioner ännu större roll i främmande världsdelar. I Indien vördar hinduerna allt levande så mycket att de är vegetarianer. Men hämningarna har varit betydligt mindre i blodbaden på människor, främst muslimer, och ett ledande politiskt parti är det hindunationalistiska och militaristiska BJP.

De muslimska självmordsbombare, som på olika håll dödar oskyldiga civila utlovas av sina religiösa ledare att bli martyrer och få en direktbiljett till paradiset. Många predikar jihad, det heliga kriget mot otrogna, det vill säga mot de förment ”onda”. Uttrycket ”heligt krig” är en himmelsskriande självmotsägelse, för ingenting kan väl vara mindre heligt än massmord på medmänniskor. Flera områden, senast ett distrikt av Pakistan där många flickskolor bränts ner, styrs nu med sharialagar. De sägs följa en helig och av hundratals miljoner hyllad skrift, som tillkom på 600-talet, sedan en analfabet fått en uppenbarelse, som sedan skrevs ned av hans skrivkunniga dotter. Kanske ansågs lagarna rimliga och mänskliga för 1300 år sedan men knappast nu.

Den svårlösta konflikten mellan israeler och palestinier försvåras inte minst av de märkligt många israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark. En del av bosättarna anser att de är i sin fulla rätt, eftersom palestinierna är inkräktare på den ”heliga mark”, som självaste Gud för tusentals år sedan där skall ha reserverat för sitt utvalda folk.

Jag är pinsamt medveten om att jag inte nämnt alla de många gånger religiösa tankar otvivelaktigt har bidragit till en bättre värld. Kanske är det också så att religionerna i sig inte d kan lastas för krig och elände utan att det är politiska grupper som missbrukat religionerna för sina egenintressen. Och som religiöst obegåvad vill jag gärna hoppas att kärnan i religionerna är medmänsklighet.
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1225) 2009-02-22

Marianne Stieger: Att göra en pudel och att åka pulka

Kära lyssnare!
Här i Malmö har vi gott om hundar, så många att de är ett ständigt ilska framkallande samtalsämne. Framförallt har vi gott om pudlar, och nu, efter att ha återfått min röst efter en förkylning, vill jag tillfoga en. Jag skrapar med framfötterna och viftar på svansen efter min fadäs i förra krönikan. Naturligtvis är det inte Frank-Walter Steinmeier, Tysklands utrikesminister, som vill bli president. Han vill ju bli kansler i höstens val så klart. Det är ju där makten finns. Nej, socialdemokraterna har valt professor Gesine Schwan, Tysklands koordinator för samarbetet med Polen, till sin egen presidentkandidat. Nu lovar jag att mina krönikor i framtiden blir Schwan- eller svanmärkta, så att inga nya misstag uppstår.

På tal om svanar, så har vintern kommit till Skåne, lagom till sportlovet. Vi har snö! Hela Limhamn ligger under ett vitt täcke. De små barnbarnen och mormor åker pulka i den ”jättehöga” backen nedanför mitt hus ner mot havet och njuter. Vi får dock akta oss för att komma ut i vattnet, för istäcket ligger endast någon meter ut från strandkanten. Och där vid randen av istäcket simmar tusentals fåglar: svanar, sothöns och änder av alla de slag. När jag stod högst uppe i backen idag, det vill säga ungefär fyra meter upp, flög en svan så lågt över mitt huvud när den skulle landa i vattnet att jag kände draget av dess vingar. Nu är jag sannerligen svanmärkt.

Och inte nog med tusentals sjöfåglar, nej, vi har haft en verkligt ornitologisk sevärdhet i Klågerup, någon mil öster om Malmö. Sensationen som fick fågelskådare från hela södra Sverige att vallfärda till Talltitegränd i Klågerup – ja, till den adressen kom fågeln – var en taigatrast, en Turdus ruficollis, som normalt håller till i Sibirien. Där ser ni vad vintern kan ställa till med! Låt oss dock hoppas att Skåne inte förvandlas till en taiga.

Låt oss stanna vid flygande föremål. Här i Malmö ska Davis Cup-matchen mot Israel spelas i Baltiska hallen. Idrott, heter det ju, ska förbrödra oss. Men vad händer istället? Efter kriget på Gaza-remsan och de därpå följande demonstrationerna mot Israel här i Malmö törs man inte spela matchen med publiken närvarande. Nu har Fritidsförvaltningen beslutat att matchen ska spelas inför tomma läktare. Detta kommer att kosta oss skattebetalare minst tre miljoner kronor. Men förmodligen kommer notan att stiga ytterligare när hela polisinsatsen väl har beräknats. Får jag ställa en enkel fråga: Kan man inte ställa in matchen eller spela den i Israel? Men vad förstår jag mig på idrott? Någon förbrödring handlar det i vilket fall som helst inte om.

Denna åsikt delar jag med Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu. Här ska inte några tennisbollar flyga i luften, om han får som han vill. Reepalu, som hårt har drivit linjen att Malmö ska bli en attraktiv idrottsstad, backar definitivt när det gäller Davis Cup-matchen mot Israel. Så här uttrycker han saken: ”Min personliga uppfattning är att man inte ska spela någon match överhuvudtaget mot Israel i den här situationen. Situationen i Israel och Palestina är så plågsam. Den blev väldigt mycket allvarligare när Israel började sina aggressioner och gick in i Gaza. Över fyrahundra barn har mördats. Det är fråga om brott mot mänskliga rättigheter. Det är så mycket som ligger Israel till last.” Att staden Malmö dessutom, enligt traditionen, ska bjuda spelare och funktionärer på middag på stadens bekostnad, gör inte saken bättre. Ilmar Reepalu har valt att skicka en ställföreträdare. ”Jag känner inte någon större lust att delta”, kommenterar han detta.

Nej, nu tror jag att jag ska dra mig tillbaka till pulkabacken. Även er i Tyresö önskar jag härligt vinterväder nästa vecka, när skolorna har sportlov. Men sakta i backarna, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger

ISRAELTENNIS OCH ”FÖRINTELSEFÖRNEKARNA”

Visst är jag sportfåne och visst älskar jag sedan 70 år studsande boll, en av de främsta glädjeämnena i mitt långa liv. Men det är inte därför jag tycker det är inkonsekvent och fånigt att det nu på sina håll krävs att vi i tennisens Davis Cup mot Israel om någon vecka skall ställa in matchen.

Jag delar mångas upprördhet över de dödade civila, bland annat 400 barn, i det av Israel instängda Gaza. I Radio Tuff har vi inte underlåtit att skildra det. Inte heller har vi liksom medierna förtigit de miljontals japanska och tyska civila som dödades av segrarnas terrorbombningar under andra världskriget eller de massor av civila, som dödades under Vietnamkriget. Men nu härjar som vanligt den förbannade kollektivskulden. Tråkigt nog tycks denna rasismens verkliga hörnpelare nu bidra till att tennismatcherna måste spelas inför tomma läktare. På vad sätt är unga talangfulla israeliska tennisspelare ansvariga för vad som hände i Gaza? Själv har jag den senaste tiden låtit den israeliske berättaren Roi Gal-Or höras både i Radio Tuff och på Tyresöradion.

Våra sportjournalister skildrar ständigt och fjäskande amerikansk ishockey, som om inte lika bra ishockey spelas i Ryssland, Tjeckien och Finland. Och lika ofta får vi rapporter om brittisk fotboll, som om inte lika bra fotboll spelas i Tyskland (ofta världsmästare), Italien och Frankrike.

Det var faktiskt USA och Storbritannien som 2003 med falska påståenden om Saddams ”massförstörelsevapen” angrep Irak. Gazaborna är värda all medömkan, men det folkrättsvidriga angreppet på Irak har dödat oändligt många flera barn och civila och tvingat miljoner på flykt. Ändå har ingen andats om en bojkott mot amerikanska och brittiska idrottsmän. Och det är bra, för dessa idrottare är inte alls ansvariga för vad Bush och Blair tyvärr ställde till med.

En annan märklig ensidighet hos våra medier är det ständiga talet om ”förintelseförnekare”. I fredags (20/2) hörde jag i Sveriges Radios förträffliga P 1 den politiskt superkorrekta Täppas Fogelberg kritisera påven och upprört svamla om att en ”kardinal” minsann var ”förintelseförnekare”. Jo, jag vet att denna förintelse likt Moses, Jesus och Buddha skall stavas med stor bokstav och dessutom skrivas i bestämd form, som om inga andra förintelser ägde rum i det krig, som grymt dödade 40-50 miljoner stackars människor, därav ungefär hälften civila.

Täppas’ ”kardinal” är i verkligheten en brittisk biskop i ett konservativt katolskt brödraskap, som blev uthängt i ”Uppdrag granskning” i SVT för några veckor sedan. Denna sektliknande grupp har tills nyligen varit exkommunicerad av just Vatikanen. Men den här biskopen dristade sig till att påstå att sex miljoner judar ingalunda ”gasades” av tyskarna. Inte heller någon historiker hävdar att ens tillnärmelsevis så många blev gasade. Ska de också brännmärkas som ”förintelseförnekare”?

Inkvisitionen stämplade alla som gudsförnekare bara för att de i någon detalj avvek från den enda rätta läran. Samma konstiga uppfattning finns om Holocaust, som blivit en slags helig byggnad, vars många tempeltjänare i medierna med brösttoner ger sig på alla som påpekar enstaka konstruktionsfel.

Är historieprofessorn och akademiledamoten Peter Englund också ”förintelseförnekare” för att han påpekar att inga gaskamrar för människoavrättningar fanns i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland? Är polska historiker lika skumma som nu påstår att det inte var 4 miljoner som dog eller dödades i Auschwitz utan en dryg miljon? Är den judiskättade Princetonprofessorn Arno J Meyer ”förintelseförnekare”, när han hävdar att flera i Auschwitz dog av ”naturliga orsaker” än av avrättningar? Är historiker i ansedda tidningar som Der Spiegel och L’Express ”förintelseförnekare”, när de 1995 avslöjade att den för miljoner besökare uppvisade ”gaskammaren” i Auschwitz var en kommunistisk efterhandskonstruktion? Är självaste Stéphane Bruchfeld en förkättrad revisionist och förnekare, när han påpekar att tyskarna inte gjorde tvål av sina mördade offer?

Det förbryllande är att flera europeiska länder dömer påstådda ”förintelseförnekare” till fängelse och att detta aldrig påtalas av de krafter som annars så berömvärt slår vakt om yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Men från Teheran –av alla ställen!—brukar det komma spydiga kommentarer om denna dubbelmoral.
----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1225) 2009-02-22